dybban poker

Tillbaka till verkligheten. Det där med Melodifestival är inte riktigt jag. Men ibland kan det ju vara spännande att vara någon annan också.

Perrelli åkte ut, precis som jag tippade. Tyvärr följde "min" Axel med henne som sexa. Men det var kul så länge det varade. I lördags satt vi på Melodifestvalens efterfest, drack öl och kollade på fulla kändisar. Jag har nog aldrig känt mig mer malplacerad i hela mitt liv. ( Det skulle vara när jag första dagen i skolan råkade fisa så högt att fröken började skratta - då var jag inte heller helt "inne".) Det slog mig att alla dessa skitnödiga människor är precis som vi vanliga dödliga. Små. Rädda. Felaktiga. Och. Roliga. Varma. Inget är svart och vit, som vanligt.

Vore jag Blondinbella skulle jag bombat er med bilder. Men vem vill se Danny spruta champagne, Helena Bergström dricka sig redlös på whiskey eller Marie Serneholt dansa rumba? Hade vi bytt ut de där namnen mot Jadbäck, Lina Olofsson och Lapproffe. Då kan ni dock ge er på att jag hade lagt ut bildbevis.

- Men Rroffe. Dae däer äer ente rrrumba...

Jag hade långtgångna planer på att bege mig direkt från Malmö till Stockholm för Pokerförbundets årsmöte. Men då mötet startade redan klockan ett hade jag varit tvungen att ge mig av klockan sex på söndagsmorgonen. Det funkade helt enkelt inte med mitt journalistiska uppdrag.

I efterhand känner jag lite dåligt samvete för det. Det hade räckt med mig och någon till för att få in Mattias i styrelsen. Att han bara förlorade med två röster mot Krukan-chefen, trots att omröstningen skedde i Stockholm, tycker jag bevisar att han var värdig en styrelseplats. Hade man fått poströsta, eller på något sätt rösta elektronisk hade Mattias troligtvis fått flest röster av alla. Men sådana var nu reglerna. Mattias kommer säkerligen göra nytta ändå, om jag känner honom rätt.

Jag ringde Jens och gratulerade. Jens hade faktiskt röstat på Mattias själv, vilket hedrar honom. Den brutala skåningen har nog växt i mångas ögon den senaste tiden, även i mina. Både han, Rickard och Hogge är stabila killar som jag verkligen litar på. Övriga i styrelsen känner jag inte. Nu kan vi bara önska gänget lycka till. Även om jag nu står på "andra sidan"...

I morgon bär det av till Stockholm. Ska på lite goa möten på dagen och spela ett roligt, 5k Nordic Masters shorthanded sidoevent, på Cosmopol under kvällen. Så om någon trevlig människa vill ta en öl och snacka skit på CC imorgon är det bara att knacka mig på axeln.

En bortkommen smålänning säger aldrig nej till sällskap.

För en gångs skull hade jag planerat lite i förväg. Biljetten var bokad. Tåget skulle avgå 09.42 från Göteborgs centralsstation. 10.10 blev jag väckt av Norrländskan med orden.
- Hörru, när går ditt tåg?

Flög upp som en kuttaperkaboll, sparkade i väggen och svor över min telefon som inte väckt mig. Tydligen hade jag glömt stänga av ljudlösknappen. En till vardags ypperlig knapp, eftersom jag slipper höra när det ringer. Det är ju oftast bara lismande telefonförsäljare eller galna pokerspelare som vill kuppa in sig i pokerförbundet som hör av sig ändå...

Hur som helst. Packa väskan, det gick tydligen lite för snabbt då jag glömde både kalsonger och strumpor, på med ett par byxor, ring en taxi, pussa kärleken adjö och iväg! Fick tag i ett annat tåg till Malmö, men var framme tre timmar senare än beräknat. Dagen har därför fått stressas igenom.

Så, vad gör jag i Malmö då? Trots att jag har tjänstledigt från min kära blaska blev jag tillfrågad om jag ville bevaka Melodifestivalen här, då Tranåssonen Axel Algmark ska uppträda. Det kunde jag självklart inte säga nej till. Det är faktiskt ett riktigt kul evenemang att bevaka, vad man än tycker om musiken och spektaklet i sig.

Så i dag har jag och min fotograf Janne kollat på repetitioner. Samt intervjuat Axel, en ung charmig kille som jag följt flera år genom jobbet. Jag funderar på om jag kan ge er några speltips. Och det kan jag. Danny kommer att gå vidare. Inget snack om sakern, han står typ i noll gånger pengarna. Charlotte Perrelli lär stå för kvällens fiasko. Låten suger helt enkelt. Sen kan hon visa naglar som kostar mer än min bil, det räcker inte.

Själv hoppas jag så klart på Axel. Han framför en riktig popdänga. Refrängen sätter sig direkt. Framförandet är avskalat, men energirikt som en duracellkanin. Gillar man Håkan Hellström, gillar man det här. Jag hoppas många gillar Håkan Hellström. Själv har jag dragit en rövare och satsat en liten slant på att Danny & Axel går vidare till 60 gånger pengarna. Önsketänkande så klart. Men chansen finns alltid.

I morgon, efter avklarat dagsverke, ska jag förhoppnigsvis hinna träffa Mattias Jävlar-i-böjen-Pokerstar som bor i Lund. Kanske blir det en tripp till Kasinot, eller bara en matbit och skvaller om det kommande förbundsmötet. Folk har verkligen tagit detta på allvar. Kul. Men kanske skulle debatten må bra om alla bara tog ett djupt andetag och slutade se sig själva som guds gåva till en styrelse.

Och seriöst, hur svårt kan det vara att sitta i en styrelse? Vissa verkar tro at man ska ha doktorsavhandlingar och 17 svåra år inom pappersvändning för att bli aktuell som ledamot. Det där är ju kvalificerat skitsnack. Vilken normalt begåvd människa som helst klarar av att sitta i en styrelse. Till och med min egen farsgubbe har suttit i ett par hundra, tror jag. Så hur svårt kan det va? Engagemang och vilja är alltid det viktigaste.

Gör mer schlager utav det. Här får man vara lite som man vill. Debutanter blandas med gamla proffs. Musik- och klädstilar går om vartannat och man vet aldrig vem som kommer att gå vinnande ut striden förräns det är slut. Till och med Jan Banan kan få röster.

Melodifestivalen har i alla fall förstått att det är viktigt med variation, att alla inte är stöpta i samma form.

Nu ska jag dra ner i lobbyn och köpa nya kalsonger. Och stänga av den där ljudlösa knappen på telefonen. I mrogon måste jag upp i tid...

Edit: Dagens scoop. Visste ni att Lotta Engberg snusar? I dag såg jag henne med en prilla innanför läppen som skulle få självaste Glenn Strömberg att likna en simpel hobbysnusare. Ja, när det väl kommer på löpsedlarna så vet ni var ni läste det först...

Det är inte ofta man blir utbjuden på middag. Mats Iremark har dock lovat att ta ut mig på stans finaste köttrestaurang när han vunnit årets rankingserie på CC här i Göteborg. Han leder just nu överlägset, så det ser ljust ut. Men det är ju ändå över nio månader kvar, så vi ska väl inte ropa hej riktigt än. Den gode Mats är dock säker på sin sak - han kommer att vinna.

Det kommer bli en middag för två. Datum är redan satt till 14 december. Jag har aldrig ätit kobebiff, men det ska jag äta nu. Finsmakare håller detta japanska kött som det saftigaste och smakrikaste av de alla. Det sägs att dessa kossor lyssnar på opera, dricker öl och får massage. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna tänka mig att leva som ko...

Men det är klart att det kostar lite extra att föda upp kossor på något slags lyxspa. Den där köttbiten kommer bli den dyraste i mitt liv. Vilket känns mycket bra. Är det någon som gärna får vara sugardaddy åt mig så är det Mats Iremark. Han är väl en av de få pokerspelare i Göteborg som skulle kunna köpa ett eget fotbollslag. Köp Öis, vettja!! 

I ett svagt ögonblick av mänsklighet upplevde jag dock ett uns av dåligt samvete för att bara bli bjuden så där. Under tillfällig sinnesrubbning fläskade jag då till med kommentaren:
- Men då kan jag bjuda på drickat.

Jag har nämligen aldrig sett Iremark smutta alkohol i några former och tänkte att han skulle dricka cola,  ramlösa eller lättöl. I efterhand förstår jag förstås att det var naivt tänkt. Dricka cola till opera-uppfödd kobebiff går ju bara inte.

Iremark sken upp som om han hade gjort fjorton utdragningar på raken och svarade:
- Jag dricker inte mycket, men det jag dricker är dyyrt.
Själv känner jag ingen skillnad på dyra och billiga viner och beställer därför alltid "husets röda". Iremark verkar dock vara en finsmakare av den högre skolan när det gäller rödtjut...

Så nu har jag börjat spara för att ha råd med vinet till den 14 december.

Vi hamnade på samma bord under gårdagens 500kr rebuy. Båda gick ok. Med blinds på 500/1000, ante 100, var jag lilla och Iremark stora blind. Alla foldade till mig och jag frågade glasögonormen om han checkade mörkt om jag synade mörkt.
- Visst, svarade han.

Jag tittar inte på korten och slänger in en 500-hundring. Till min stora förvåning checkar inte Iremark, utan tar med ett Sir Väs-leende och tittar på korten ändå. Snabbt deklarerar han "All in". Men tilta mig! Den förljugna småbarnsfarsan har cirka 35k i stacken, jag har typ 50k. I något slags änglaljus viker jag då upp ett ess och en dam, samtidigt som jag småtjuter:
- Syyyn!

Han har AJ och min AQ får stå. För första gången någonsin slår jag ut highrollern ur en turnering. Mitt hjärta klappar händerna. Jag svävar på moln. Somliga straffar gud direkt...

Och andra lite senare. Jag bubblade givetvis prisplats. Och Mats fick inte heller några rankingpoäng. Vi kanske inte ska vara så säkra på att den där middagen blir av ändå? För egen del kanske det är lika bra. Det kommer nog aldrig bli så dyrt att bli bjuden på middag igen...

Jag hittade en bortglömd godisbit när jag var nio år. Detta var en dag mitt i veckan, och då vi endast fick godis på lördagar var det mycket ovanligt att vi vid denna tidpunkt hade något godis kvar. Med mallig belåtenhet tog jag med mig min nyfunna läckerbit, det kan ha varit en hallonbåt, och visade upp den för min äldsta lillasyster, sju år gammal.
- Titta vad jag hitta! skrek jag i triumf för att gnida in mitt sockriga överläge så gott det gick.
Det tog bråkdelen av en sekund för henne att sträcka ut armen, greppa godisen och stoppa den i munnen. Mitt raseri visste inga gränser och jag drog på henne en regelrätt smäll rakt över käften. Hon föll bakåt utan att yppa ett ord. Visst, det gjorde säkert ont. Men det var det värt. Hon visste att hon hade vunnit.

Vi har egentligen ingenting gemensamt. Förutom att vi har samma föräldrar. Men det är enbart till hennes fördel.

Som små var vi i princip alltid osams. Genom åren har jag på alla sätt försökt att tvinga henne till lydnad. Men det har helt enkelt varit en omöjlighet. Hennes psyke är starkt som kevlar. Vilka hot och problem jag än ställt henne inför så har de bara runnit av henne. Som det klaraste vatten nerför en gammal klippa.

Det gick bara inte att komma åt henne. Hon har alltid gått sin egen väg, hur mycket jag än motat henne mot min. Hon har varit en nagel i ögat.

När jag började gråta och skrika då jag blev orättvist behandlad knöt hon i stället näven i fickan och filade på hämnd. En hämnd som kunde komma månader senare. Hon glömde aldrig en oförätt.

Och hon var smart. Om hon och lillsyrran hade ställt till med rackartyg, som att klippa sönder farsans kalsonger, så sa hon åt lillen att ta på sig skulden. Då visste hon att föräldrarna inte kunde bli arga. För lillen var ju bara några år gammal.

När jag gav upp och krävde hjälp hade hon stolthet nog att fixa saker och ting själv. Hon visste ju att hon kunde, att hon skulle klara av det.

När jag älskade att synas i massorna, drog hon sig undan. När jag minglade på fester, observerade hon. När jag gjorde saker på känsla, tänkte hon efter en extra gång innan. När jag åker runt i världen och spelar poker, lever hon tryggt familjeliv i en småländsk liten idyll.

Vi är väl i princip så olika man kan vara, min äldsta syster Hanna och jag. Men det är enbart till hennes fördel. När jag gifte mig vind för våg för några år sedan brakade det loss med en sjujäkla fest. Fint skulle det vara. Dyrt skulle det vara.

I morgon har syrran sin bröllopsfest. Och hon har så klart löst det hela tvärtemot mig. Hon har hittat en stabil, grym gubbe. En hantverkare med hjärtat på rätt ställe. De har två underbara döttrar, en hund och ett hus. Bröllopet i sig är inte det viktigaste i deras liv. De skiter i porslinet, dukarna och onödigt dyra förrätter. De har redan allt de vill ha. Men vi är ändå knappt 20 personer som ska fira de två. Och jädrar vad jag ska fira.

När jag själv byggde mitt giftermål på det ytliga, har Hanna och Anders byggt sitt från grunden. Mitt höll inte speciellt länge. Och med facit i hand var ju det en väldans tur, då jag nu fått något som passar mig bättre. Min Norrländska.

Vi är så olika man kan vara, jag och syrran. Men jag hoppas att jag kan bli mer och mer lik henne med åren. Det skulle enbart vara till min fördel.

Och jag lovar att aldrig slå dig på käften igen, Hanna. Trots att du vann.


Det kan verka tryggt det där Nora & Elise. Men passa er. Bakom den kärleksfulla mamma-fasaden bor en godis-tjuv.

Som vanligt hamnade jag i någon slags koma efter att ha kommit hem efter en pokerresa. Jag slutade till sist på en 20:e plats i GSOP Salzburg. När jag dubblade med AK mot AQ under dag 3:s första hand kändes det dock som min dag. När jag några varv senare fick in det med J10 mot A7 och turnar en knekt var jag helt säker på att jag skulle nå en topplacering. Men lika snabbt som fru fortuna ger kan hon ta. Rivrade stege som big blind mot lilla blind. Han hade dock högre stege och jag tappade nästan allt och var snart all in med A2 mot QQ för resten av stapeln. Där tog dybbanturen slut och jag fick se mig besegrad för denna gång. Tråkigt att vara så nära, och ändå så långt borta. Men det är livet i ett nötskal som pokerspelare.

Liverullen plussade i alla fall så nu har jag massa euro som jag inte vet vad jag ska göra av. Gammal smålänning som jag är vägrar jag växla in dem. Förlorar ju tusenlappar på det. Jädrar vad Forex gör bra affärer alltså.

I dag skiner solen i Göteborg. För första dagen på länge känns världen vacker. Det nästan spritter i kroppen. Ska ge mig ut på stan med Norrländskan och göra sånt där par gör. Köpa toapapper och värmeljus. Skitig och romantisk vardag på samma gång. Livet på en pinne.

Ringde William Thorson i går för att göra en liten intervju med honom. Han är bra på att snacka den gubben. Behandlade väl allt från religion till världspolitik och hur han håller Tony G tyst. Till sist kom vi även in på Pokerförbundet och SM. Det visade sig att vi hade samma syn på det mesta. Och på något sätt eldade vi upp varandra.

På olika håll skrev William och jag varsin blogg och vi fick förvånansvärt bra respons. Nu vet jag att det är så mycket svårare än jag ger sken av att lyckas få i hop det. Även om SvS och CC själva skulle nappa på idén och arrangerar SM ihop med Pokerförbundet så finns det lagar och regler som de måste rätta sig efter och som antagligen kommer att sätta käppar i hjulet för allt. Men man kan väl ändå få drömma lite? Även om det inte blir av så är jag helt övertygad om att ett gemensamt SM på CC skulle vara det bästa för både förbundet och pokern i Sverige.

Resultatet skulle bli rekord i antalet deltagare. Rekord i prissumma. Rekord i antalet medlemmar för Pokerförbundet. Rekord i mediabevakning. Rekord i folkfest. En jädra massa rekord helt enkelt.

Om det lockar så många spelare som jag tror att det skulle locka ser jag till exempel inte varför det inte skulle kunna bli en tv-produktion av det hela. Tänk er poker på svensk tv igen? Mumma. Ok. Nu drömmer jag igen. Men der var ju tillåtet, tror jag...

När turen sviker är det skönt att dybbanturen är med mig. Dag 2 blev en lång och grå process. Hade inget flyt alls. Inga kort, inga lägen. Efter två timmar satt jag på samma stack som jag startade med och fick flytta till ett nytt bord med nästan bara bra, unga, spelare. Där small det från alla håll. De första fem händerna jag satt där var det tre- eller fyrbetat i alla.

Började fundera på om det inte var dags för mig att plocka upp mitt första stora par i turneringen. Och gud hör bön. AA som på beställning. Jag sitter på cut off och väntar på att få trebeta. Nähe. Alla lägger sig. Jag klickar till 3200k (blinds 800/1600k). Det foldas till big blind som steker i 30 sekunder, men foldar. What!

Småtiltad kikar jag handen efter ner på AA igen! Haha. Gud har humor ändå. Han bara retades lite mig. Nu jädrar ska det smälla. Det foldas åter till mig. Jag klickar igen. Och alla foldar. WTF!!

Det var mina AA för den turren. Satt och kämpade mig fram med en hyfsat medioker stack. När det är 37 spelare kvar, 32 får pengar, hamnar jag all in med AQ (ett monster när man kikat ner på 94o i tre timmar) mot AK. En cooler. Rättvist förlorar jag och är på väg från bordet. Blir dock återropad då det visar sig att jag har 1,5 bb kvar. Ok. Med mina 4600 foldas det till mig på knappen och jag stoppar in med 10 9. Bara big blind synar 1600 till och visar 2 4. Jag dubblar, eller tripplar då anten är 300 eller 400.

Kostar till och med på mig att vika två händer innan jag åter ställer 13k med A4o. Isolering bakom av KK. Känner mig inte ens orolig. A redan på flopp och plötsligt har jag 10bb igen med 32k. Jag foldar till att jag är big blind då jag viker upp AK i ruter. Cut off höjer till 7k. Jag ställer. Han kvidsynar med 10J i ruter. Och min hand står. Från 4600 till 70k på tio minuter. Dybbanturen har återigen lett sitt vackraste leende åt mig.

Sedan gick det dock tungt. Återigen kortkall och storstackarna våldtog oss mindre runt bubblan. Inte mycket att göra än att vänta ut alltå. Blindade bort en del, men till sist sprack bubblan, 3000 euro klara i alla fall. Och nu är det bara att köra. Om jag kommer 12:a eller 31:a spelar inte stå stor roll, det är inte så stor skillnad i pris förrän det vankas finalbord.

Det känns dock tråkigt att jag inte kunde låna ut lite av min dybbantur till Annelie. Hon ställer 20bb med AQs och en gamgubbe synade glatt av med KJ, som givet vissar floppen både en kung och en knekt...

Pokerlivet är inte rättvist. Och jag hoppas att det fortsätter så just nu. Då har jag större chans att komma till finalbord. Nu börjar dag 3. Ska kila i väg och nervöskissa. Sen kör vi!

Lycka till mig!