Ken Lennáard kör en artikelserie om spelmissbruk och vem som bär ansvaret för det. I sitt senaste blogginlägg efterlyser han min syn på saken. Han frågar vilket ansvar jag tycker mig ha? Jag ska svara så gott jag kan.
Så fort ämnet kommer upp så är alla guds bästa barn. Alla bryr sig så mycket om sina medmänniskor att det värker i bröstet på dem. Ingen skulle någonsin drömma om att vinna pengar av någon som är onykter eller visar upp missbruksgener.
Så fort ämnet spelmissbruk kommer upp ska det tävlas om vem som är den finaste medmänniskan. Vem som tar mest ansvar.
Jag har skrivit många texter om spelmissbruk. Jag har också skrivit att det inte räcker att skriva en text då och då. Man tänker på dem några dagar, sedan fladdrar de förbi.
I stället tycker jag att mitt största ansvar ligger i att ständigt visa att livet som pokerspelare inte är någon dans på rosor.
Att inte sälja in drömmen om lätta pengar.
Att låta Bosse Sehlstedt, i "Dybban flyttar in", berätta vad han skulle svara om hans son på sin 18-årsdag skulle komma och säga att han ville satsa på en karriär som pokerproffs. Bosse skulle avråda honom. För det har blivit för tufft.
Det är ett medvetet val att minst lika ofta skriva om mina förluster som vinster i bloggar och krönikor. Jag skriver om hur jag spelar bort en tv. Inte hur jag vinner en. För jag vill inte att folk ska tro att det är enkelt.
Jag skrev ett mail till Pokermagazine för något halvår sedan och undrade om de var intresserade av ett reportage där jag gjorde ett personligt porträtt av en spelmissbrukare där jag blandade in mina egna reflektioner som pokerspelare.
Svaret var att de var intresserade av att belysa även denna sida av spelandet, men att det inte fanns ekonomiska resurser. Trots att jag skrev att jag inte drevs av pengar ( jag har aldrig drivits av pengar när det gäller mitt skrivande, en bra text betalar tillbaka tusenfalt ändå), så fanns det tydligen inte resurser ens till att förhandla, eller dra en rövare och fråga om jag skulle kunna tänka mig att skriva gratis mot en helårsprenumeration? De skulle tänka på reportaget och återkomma. De återkom aldrig.
Jag tror nog att de bara glömde bort mig, och jag är själv nästintill övernaturligt glömsk, så jag har förståelse för Pokermagazine. Och efter fyra år på en tidningsredaktion vet jag allt om hur en stram budget gör att man tvingas säga nej till frilansare, hur bra intentioner de än har. Men jag tycker det är synd att det inte fanns ett större intresse för ett sådant reportage som jag vet skulle ha blivit unikt i sitt slag. Ett porträtt om en småbarnspappa som spelat bort allt. En text om hur brutal och jävlig spelbranschen faktiskt kan vara. Och hur man som pokerspelare ändå försöker rättfärdiga sitt yrkesval på alla tänkbara sätt...
Det säger kanske något om branschen i sig. Klart att alla tycker det är viktigt att belysa spelmissbruket och dess konsekvenser. Men när det väl kommer till kritan finns det rätt mycket annat som måste komma före. Till exempel att överleva själv.
Visst, jag skulle ha kunnat skriva en bloggtext om det i stället. Men jag tyckte historien var så stark att jag inte ville slösa den på en bloggtext i mängden. Jag ville ha den tryckt. På papper. I en riktig tidning. Med trycksvärta lika mörk som historien själv. Där skulle den göra sig bäst och förhoppningsvis nå ut till flest. Och det var huvudpersonens önskan, att nå ut till så många som möjligt för att hjälpa så många som möjligt.
Jag när nu en dröm om att göra denna småbarnspappas berättelse rättvisa på annat sätt. Men det är en lång och trixig väg som måste vandras innan resultatet visar sig. Om det ens visar sig alls? Jag vill göra en dokumentär. Och har de senaste månaderna lagt grunden tillsammans med en producent och kameraman. Det är en avlägsen dröm att se projektet klart. Men en dröm är mer än ingenting. Även om ingen vet hur det kommer att sluta. För det är ju alltid något annat som måste göras klart innan...
Och det är symptomatistk för allt. Det är mycket vilja. Mycket snack. Inte alls lika mycket hockey.
Det är lätt att sitta i omklädningsrummet, spotta snus och skrika att "Nu tar vi dom gubbar! Nu ger vi aaallltt!!" Få ger allt när det väl gäller.
Det går an att tala om för missbrukaren att det "kanske är dags att sluta nu?" när han spelat bort sina pengar. Det skulle man väl ha talat om innan?
Och jag är den första att erkänna att jag inte är guds bästa barn. Med hundra procents säkerhet har jag vunnit pengar av människor som har spelproblem. Med hundra procents säkerhet hade jag kunnat göra mer i kampen mot spelberoendet. Som medmänniska. Som skribent. Jag kan verkligen se ner på mig själv för det då jag på nära håll sett hur det kan bryta ner människor. Nära vänner.
Samtidigt har jag inget ärligt svar, förutom att helt sluta spela poker, på hur jag ska komma från dilemmat att till viss del leva på blodspengar. Är det någon som har det svaret? I så fall vill jag veta allt om det.
Man intalar sig att man är så vettig och omtänksam som det går. Att man varnar dem som är på gränsen. Pratar förstånd med sina kompisar. Men man når ju aldrig hela vägen. Kanske inte ens halva...
Man gör aldrig tillräckligt.
Jag försöker dra mitt lilla strå till stacken genom att inte sälja in drömmen om det glassiga livet som pokerproffs. Och själv drömma om att någon gång göra ett riktigt reportage om spelberoende. Ett som kanske fastnar längre än några dagar.
Sen har jag redan skrivit ett svar i Kens kommentarsfält som jag vill trycka på igen:
"Ett ansvar har vi alla. Det kanske främsta ansvaret ligger i att inte skriva och prata om spelberoende människor som om de vore utomjordingar, låg-intelligenta eller fiskar. Det är ett ansvar vem som helst kan axla. Vi vet att vem som helst kan skapa ett beroende. Och jag har tidigare, precis som Ken, hävdat att även vinnande spelare kan vara spelberoende.
Vi måste fila bort skammen, som finns idag, i att erkänna sitt missbruk. På så sätt tror jag att fler vågar söka hjälp självmant och komma till botten med sina problem. För hur mycket hjälp spelbolag och staten än erbjuder så gör den inte så stor nytta som den skulle kunna göra om inte individen inser sitt missbruk och vill hjälpa sig själv, eller är mottaglig för hjälp från nära och kära."
Jag tycker inte heller att våra politiker tar tillräckligt ansvar. Då hade en betydligt större del av de fem miljarder Svenska Spel drar in till staten varje år satsats på forskning och vård av spelberoende. Hur mycket satsas idag? 30 miljoner? Inte ens EN procent av vinsten. Det är skamligt och visar att man varken har förstått vad spelmissbruket kostar samhället eller hur hårt det slår mot enskilda individer och familjer som drabbas.
Enligt statistiken så är antalet spelberoende i Sverige konstant, de har alltså inte ökat trots alla nya möjligheter att spela bort pengar som uppfinns varje dag. För mig känns det konstigt, kan det verkligen vara så? Kanske är just den statistiken en bov i dramat? Tror sig våra politiker ha full koll på problemet just för att antalet spelberoende inte ökar?
I själva verket tror jag på stora mörkertal. Tror alltså, jag kan omöjligt säga att jag vet. Och jag tror inte att någon annan heller kan säga att de med säkerhet vet. För forskningen känns kraftigt eftersatt på området. Om jag inte missminner mig var det en bra bit över tio år sedan den senaste vetenskapliga undersökningen angående spelvanor och spelmissbruk gjordes i Sverige. Det har hänt en del på spelmarknaden sedan dess. Och de förändringarna har knappast skapat färre spelmissbrukare...
Men vissa saker är som de alltid varit. Svensken skäms över sina problem i ensamhet.
Samtidigt som vi tävlar om vem som är den finaste medmänniskan...
