dybban poker

Norges mest hatade man. Eller nej. Nordens mest hatade man. Han heter Anders Behring Breivik, är 32 år gammal, och har tills nu bott hemma hos mamma.

Ni vet alla vad som har hänt. Nästan ett hundratal människor har mördats. De flesta är ungdomar. Norska ungdomar. Det ska bli intressant att höra vad den högerextrema Breivik har för missbildad anledning till illdådet. Ville han få Norge att vakna? Ville han få det norska folket att ta hotet från islam och invandrarna på allvar?

Antingen tar invandrarna våra jobb, eller så lever de på bidrag. (De extrema tomtarna vet aldrig hur de ska ha det.) Invandrarna slår sina fruar, våldtar våra barn och vägrar rätta in sig i det nordiska samhället. Var det därför du valde taktiken massmord på norrmän Anders?

Det verkade som att hela världen tog som en självklarhet att det var någon islamsk terroristgrupp som låg bakom bomben i Oslo. Efter bomben i Stockholm fick alla Sveriges muslimer stå till svars. De var tvugna att försvara sig i allla möjliga sammanhang. Förklara om och om igen att det var en vettlös galning. Att gärningen självklart stred mot muslimsk tro.

Nu var det en blond gosse från Norge som flippade ur. Jag undrar hur drevet kommer att se ut nu? Antagligen kommer de fram till att det var en vettlös galning. Jag tror inte att några pastorer kommer att behöva sitta i tv och förklara sig. Förhoppningsvis några högerextremer...

Frågan "varför?" kommer förfölja miljoner människor under lång tid nu. Det ska bli intressant att höra Breiviks missbildade förklaring. Men jag tror knappast att den kommer att göra oss så mycket klokare...

Jag undrar om Anders statuerade exempel gav önskad effekt. Eller om det kan vara så att blev precis tvärtom?


Anders Behring Breivik.

- Jag vill ha en cola med krossad is, en limeklyfta och två sugrör. 
- Jag tar en kaffe med mjölk vid sidan av och ett sockerrör, inget bitsocker.
- En Donk island ice tea. Kan du göra en sån?

Den ena beställningen är värre än den andra på Casino Cosmopol i Göteborg. Pokerspelare kan vara ett drygt släkte när de sätter den sidan till. Jag är väldigt imponerad av personalen som lyckas hålla god min trots våra egenkära beställningar, som endast görs för att vi ska få känna oss lite speciella och omhuldade. Kan ingen jäkel bara beställa en svart kaffe, eller en hof?

Själv går jag runt på tre beställningar vid pokerbordet. Te med honung, svart kaffe, och redbull med is och sugrör. Om det inte vankas alkohol förstås. Då finns det inga begränsningar för vad som kan hamna i glaset. Förutom Fernet.

Hur som helst. Imponerad av personalen eller ej, det finns alltid ett undantag som bekräftar någonting. Hon jobbade i går när jag var och slaskade på Casinot. Hon är välkänd i kretsarna och går i denna text under namnet "arga servitrisen", vid borden kallas hon kort och gott "djävulen själv".

Arga servitrisen börjar redan tidigt på kvällen med att skälla ut en av stamkunderna vid pokerborden, originalet Mike. Mike vill ha en Tom Collins.
- Kan du göra en sån, frågar Mike med sina stora feta brillor köpta på Wasa Optik.
- Nej, svarar vår pageklippta servitris.
- Men hur kan du jobba i en bar om du inte kan göra en Tom Collins?
- Jag är inte bartender...
- Nähe, men varför jobbar du i en bar då?
Stämningen börjar här bli något hätsk.
- Jag jobbar inte i en bar, jag tar beställningar.
- Ok, men då vill jag ha en Tom Collins, kan jag få det?
- Ja...
Det börjar nu osa rök ur öronen på servitrisen vars tålamod uppenbarligen är på bristningsgränsen.
- Hm, men då vill jag inte ha nån. Skulle bara kolla om det gick, säger Mike och vänder nonchallant huvudet åt andra hållet.
- Men vad faaaan är ditt problem??!!
Arga servitrissen ser rött och skriker rakt ut. Jag lyckas beställa en kvällens rätt, innan hon med bestämda kliv lämnas oss.

Första dagen arga servitrisen jobbade på Casinot spillde hon en kopp kaffe på en besökare, som var tvungen att besöka sjukhus av brännskadorna. Vi vet fortfarande inte om det var en olycka...

Några timmar senare är det därför lite läskigt när en äldre herre vill beställa just en kopp svart kaffe.
- Jag vill ha sockret i ett rör bredvid, förklarar han bestämt.
Några minuter senare dyker servitrisen upp med kaffe och två sockerbitar.
- Men jag ville ju ha sockret i ett rör?
- Spelar det någon roll?
- Ja, jag gillar det bättre.
Arga servitrisen himlar med ögon.
- Jaja, jag kommer tillbaka.
En kvart senare kommer hon äntligen med sockerröret. Den äldre herren är då inte helt nöjd.
- Men nu är ju kaffet kallt. Jag vill ha nytt kaffe.
- Är det verkligen kallt?!
- Ja, det är kallt.
Det ser ut som om arga servitrisen vill ta strypgrepp på gubben, dra ut honom på gatan och skalla honom blodig. Men hon lämnar och kommer snart tillbaka med en ny kopp kaffe.
- Här är växeln, säger hon spydigt samtidigt som hon slänger ner mynten på marken.
- Oj då, jag råkade visst tappa dom...

Skådespelet är som taget ur en sketch med Galenskaparna. Jag kan knappt hålla mig för skratt. Arga servitrisen pyser retsamt iväg och gubben blir rosenrasande, tar upp mynten, marscherar i väg till baren och kastar tillbaka växeln innanför disken.
- Ge mig tillbaka växeln ordentligt!!!

Efter den scenen fick de byta servitris för vårt bord. Jag beställde en te med honung. De åtta kronorna i växel fick hon behålla. Den arga servitrisen hade säkert sett det som en personlig skymf. Vad skulle hon med åtta kronor till? Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av arga människor. Den där glöden, var hittar de den?

Hur som helst skulle det nog vara bäst om några av de arga höll sig till andra yrken än serviceyrket. Det krävs ett visst tålamod när man ska handskas med egenkära pokerspelare.


Vad är vad? Fråga inte "Arga servitrisen"...

Edit: En Donk island ice tea görs enligt följande recept: En tepåse läggs i ett glas med donk, som får stå och dra en stund. Sedan fyller man på med lagom mycket cola, inte för mycket, och tillsätter en isbit.

Edit 2: Donk island ice tea smakar skit.

Jag satt nyss och funderade på vad jag skulle göra av en måndagskväll som gräsänkling. En löprunda, boka tvättid, nätpoker, läsa lite i min tegelsten "Katedralen vid havet", städa?

Självvald ensamhet är något av det bästa som finns. När den inte är självvald, då är den bara ensam. I kväll kändes den mest ensam. Orken att höra av sig till någon fanns inte, ändå var jag sugen på sällskap.

Ett darr i fickan. Mess. "Jag och Clabbe har semester, vi har just ätit gott och är nu sugna på lite poker ikväll. Intresserad?"

Nu drar jag snart ut till kung Dicks hem i den idylliska smålandsskogen. Ibland är jag rätt säker på att det finns en gud ändå.

Det började ju så bra. Jag gillade vad du sa på scen.
– Varje nytt möte kan vara precis det möte som du längtat efter.
– Hemligheten med att hälsa, är att hälsa på alla som om det är en riktigt gammal vän du inte sett på länge.

Sen gick du ner i publiken och kramades. Ditt svettiga hår skvätte charmigt. Du verkade genuin, äkta och kärleksfull. Efteråt hälsade jag på dig. Du på mig. Dina blå ögon avspeglade något trevligt. Och du såg avslappnad ut med en halvrökt cigarette i handen. Vi bestämde att vi skulle ses en timma senare för en intervju. Kvart i sex vid presstältet.

Jag var där kvart i sex. Inte du. Jag och min fotograf väntade, och väntade. Men du kom aldrig Bob. Efter tre koppar kaffe fick vi nog. Vi förmodade att du inte skulle dyka upp. Kanske hade du glömt bort oss? Kanske hade du blivit biten av en hund? Blivit för full? Eller så lät du bara allt bero för att du är Bob Hansson. Poet.

Jag antar att vi inte var det där nya mötet som du hade längtat efter...

Tredagars-eventet Sommarlaxen på CC i Göteborg lockade nästan 300 personer. Kul att se många nya ansikten. Och att intresset för poker är så stort. Min turneringsresa var minst sagt guppig. Som att åka bil på grusvägen hem till morsan och farsan. Jag lyckas alltid, med slalommetoden, parera de flesta hålen. Men till sist kommer det alltid någon ny hålighet som jag luras att förstöra stötdämpningen med. Lika irriterande varje gång, men samtidigt en inspirerande utmaning. En dag ska jag klara hela vägen...

Jag och Optikern käkade en ryggbiff på CC i veckan som var så god att jag fortfarande går och dagdrömmer om den. Deras nya sommarmeny kan jag nog, utan att överdriva, beskriva som delikat.

Det verkar för övrigt vara full rulle på CC under dessa semesterveckor. Den 500kr rebuy jag spelade blev full. Me like. Många av semesterfirarna var dessutom nya ansikten. Ansikten jag gärna spelar poker med igen. Pokerspelare som synar tre gator med lägstaparet med förklaringen "Jag hade ju tvåparsdrag" har en speciell plats i mitt hjärta. Spelare som drar in en runner runner stege efter att ha synat massiva bets på flopp och turn och utbrister "Jag kände det på mig, man ska alltid lita på magkänslan" vill jag för evigt hylla.

Efter rebuynivån låg jag riktigt bra till, utan att ha gjort mer än ett dubbelt inköp och en addon. Tyvärr gick det sedan endast nedåt och till sist tvingades jag till en flipp med AQ mot JJ. Den slutade inte så bra...

Optikern gick dock som tåget på cashgame, så jag bestämde mig för att testa lyckan på 20/20kr jag också. Halv fem på morgonen klev jag av 10k rikare. Då hade Optikern sedan länge gått hem, och jag insåg att det inte skulle bli så många timmars sömn då jag skulle jobba dagen efter. Jag tror jag snittat fyra timmars sömn per dygn denna vecka. Sömnbrist gör mig mentalt efterbliven när jag skriva. Mina artiklar tar ungefär dubbelt så lång tid att författa, men blir hälften så bra. Eller dubbelt så dåliga? Norrländskan befinner sig nu i, just det, Norrland. Saknar henne mycket. Behöver tydligen någon som viftar med pekfingret och talar om att det är dags att gå i säng. Bums!

Jag insåg en sak under min cashgamenatt på CC. Man borde kanske limpa mera? På ett aggressivt cashgamebord kan det vara helt ok att bara försöka se en billiga floppar ibland. På nätet sätter jag fiskstämpel på personer som limpar. Men då spelar jag oftast shorthandat. Fullring live är ett helt annat spel. 

För det första är det nästintill omöjligt att bluffa bort folk preflopp. Så varför krydda potten i onödan när du vet att du ändå får fyra, fem syn? Det är ändå ingen mening att contbeta om du missar, då chansen att någon träffat är stor. För det andra är många spelarna på CC rätt lätta att läsa. Varför inte ta tillfället att försöka se många floppar, och spela ut motståndarna efter det, då?

När "fulla finnen" för femte gången, helt okontrollerat, grabbar tag i en näve chips och annonserar en trebet med orden "Lite av varje!", då är aggressivitet ingenting värt. Han gör spelet "lite av varje" vare sig jag har höjt innan, eller inte. I hans värld betyder min höjning ingenting. Därför kan man lika gärna limpa med väldigt många händer mot fyllgubbar, se en billigare flopp, och ta det från där. Mot bättre spelare gäller förstås andra taktiska snilledrag.

I veckan blir det mycket resande. Jag hoppas hinna med ett besök på Sommarlaxen på CC i Göteborg, träffa klasskamrater från journalistskolan för en öl i Halmstad och till sist kolla in Morrissey på Hultsfredsfestivalen. Och i morgon ska jag åka och göra ett kul reportage på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Kanske borde jag därför ta tillfället i akt och sova nu? Om det går att undvika att vakna efterbliven, så är det ju ändå att föredra.

I går skulle jag vara lite så där pojkspoligt häftig å gasa upp min lilla mini från 0-100 på fyra sekunder. Lillebror tjöt av lycka. Lillasyrran gallskrek av ilska.
- Siiimmooooooon!!

Jag hann inte skriva något om mitt senaste livespel idag. Får komma senare. Som plåster på såren länkar jag till en fantastisk krönika av Fredrik Backman. (Tips från Linkan). Okända människor som med ord kan beröra ända in i benmärgen är stora för mig.

Om de dessutom kan lära mig något, ja, då är det som en tårögd julafton. I fortsättningen tar jag det jäkligt lugnt med kärran. Vare sig det är en tom landsväg eller inte. Det är dags att växa upp. Förlåt systra mi.

Lillbrorsan förlorade häromdagen en stor del av sin bankrulle när Full Tilt lade sig ner och började dödsrycka. Även om jag inte hade några stålar på siten, så känns det riktigt ledsamt att världens näst största pokersite förlorar licensen. Vad jag hört är man skyldig bara de amerikanska spelarna runt 125 miljoner dollar. Och nu kommer inte heller vi européer åt våra cash.

Och om det här kan hända Full Tilt, kan det väl hända alla pokersiter? Nej, i alla fall inte av samma anledning. Full Tilt har använt sig av ett helt annat upplägg än andra siter. De har agerat som en bank och använt spelarnas pengar för, till exempel, nya investeringar. De räknade kallt med att alla spelare inte ville ta ut sina pengar samtidigt antar jag...

I dag är det ganska skönt att vara sponsrad av ett bolag, 24hPoker, där man kan förvara sin pengar tryggt. Jag kan tänka mig att de gamla Full Tilt-proffsen som spelar WSOP nu, får sig en och annan känga.

Förhoppningsvis kommer vi spelare att tänka till några extra gånger innan vi väljer vilka pokersiter vi stoppar in pengar på. Och framför allt kommer vi nog inte vilja ligga inne med allt för mycket pengar på ett och samma konto. Personligen har jag aldrig mer än nödvändigt inne på spelkonton. Då är det bättre att ha ett "bankrullekonto" på en bank, och där i från föra över pengar mellan sina pokerkonton när det behövs.

Ett annat passande ord är kondomkonto. Better safe than sorry.

Igår lämnade jag Norrland, och händelserika Storumandagarna. Det är rätt kul att se hur en liten kommun laddar inför en stor hemvändarhelg. Med Måns Zelmerlöw på scen. En kille som jag faktiskt spelat poker mot, tills han förlorade allt, vrålade, slog näven i bordet och drog i väg i vredesmod. En rätt kul syn. Det skulle tanterna veta om när de rörda sjunger med i svärmorsdrömmens allsång framför tv:n. Storumandagarna var i alla fall för jädra kul med lekar, buggdans och slutsålda öltält. Jag förvånade faktiskt mig själv med att inte stampa Norrländskan på tårna en enda gång...

Det blev dock en lång och ensam hemresa. Buss från Storuman till Umeå. Flyg från Umeå till Landvetter. Flygbuss in till stan. Tåg till Falköping. Byte till tåg mot Nässjö. Och så sista biten med buss till Eksjö. Men det var inte själva resan som var värst, utan känslan av att plötsligt ha den man älskar 110 mil bort. Nu ska jag vara gräsänkling i tre veckor. Det enda positiva med det är att jag med gott samvete kan mata in fler pokertimmar.

Och resan lättades faktiskt upp med ett besök på Kasinot. Kommer en text om det inom en snar framtid. Tror jag kom till en del insikter i natt som kan hjälpa mitt cashgamespel live att bli mer lönsamt.

Det finns en speciell sorts människor som jag verkligen älskar. Det handlar inte om ras, yrke, finansiell status, kön, religiös- sexuell- eller politisk läggning. Eller vad annat vi kan hitta på för att dela upp oss. Den här sortens människor har något helt annat, något extra. Som en hemlighet, fast den inte är hemlig. Man undrar hur de bär sig åt, trots att de ständigt försöker förklara det för en. Inte med ord, utan handling. 

Grejen med de här människorna är att de ger intrycket av att "där jag är é det alltid bäst". När man får äran att hänga med en sådan man eller kvinna har man aldrig tråkigt. Vare sig man sitter i kalsongläge hemma i soffan med en ljummen folköl och diskuterar färgen på navelludd. Eller upplever sprakande shower, galna uteställen och sagolika middagar i Las Vegas. 

Hemligheten, som alltså inte är någon hemlighet, till att det alltid är kul i deras sällskap är att de är positiva människor. De har förlikat sig med sin lott i livet och är nöjda med vad de har. Så fort jag hittar någon av den här magnifika kvalitén, så släpper jag aldrig taget. Jag blir som en fästing. Lever på deras livsgläde. För jag vet hur svårt det är se bortom det svarta.

Min bästa kompis Optikern är en sådan person. Det är nog därför han är min bästa kompis. Plus att vi båda älskar Morrissey.

En annan person som man aldrig har tråkigt med är Mattias "Pokerstar" Andersson. Han lever på någon slags ödmjuk galenskap, och är en genuint snäll människa. Dessutom är han expert på allt som handlar om Las Vegas.

Just nu bjuder Mattias på Sveriges bästa pokerblogg, då han är på besök i pokerns huvudstad för att spela några WSOP-events. Till skillnad från andra skitnödiga pokerbloggar, tar han ett steg bort från de exklusiva festerna, de svindyra middagarna och höga cashgamen och beskriver Las Vegas från en helt annan sida.

Där Mattias är é det alltid bäst.


Man skulle kunna säga att det döljer sig en regnskog bakom de där brillorna. I Mattias skalle döljer sig en outforskad värld, där nya idéer och arter ständigt upptäcks.

När många av mina vänner befinner sig i Las Vegas för att spela VM i poker har jag valt ett annat väderstreck. Nyligen hängde jag med en husbil till Häggenås, beläget några mil utanför Östersund. Där deltog vi i Sveriges största bilbingo.


Bilarna tog aldrig slut. Tusen och åter tusen kom de, för att sälla sig till leden av hoppfulla. Och de kom från alla delar av landet, även utlandet. Norrmän var det gott om.



 
Jag såg pensionärer till bingoproffs som satt med både fem och sex brickor. Själv hade jag fullt sjå att hantera tre stycken. Så visst finns det ändå ett uns skicklighetsmoment även i bingo. Varken jag eller Norrländskan var ens i närheten av någon vinst under de timmar vi satt och duttade. Så vi fick heller aldrig trycka på biltutan, vilket är på det sätt man förkunnar sin vinst.



I pauserna åt man kolbulle, tydligen en specialitet här uppe. Smakade ungefär som fläskpankaka tyckte jag. Men det fick jag tydligen inte tycka. Det här är betydligt finare grejer.

På väg hem kunde jag inte låta bli att jämföra poker- och bingofolk i tanken. Först förstod jag inte varför folk fick för sig att åka land och rike runt för att spela bingo. Men snart såg jag att det är av precis samma anledningar som jag åker världen runt och spelar poker. Man ägnar sig åt ett spel man älskar, man träffar människor, vänner, man aldrig hade stött på annars och man får för en stund drömma sig bort och spendera en storvinst i tanken.

Sen kan jag väl villigt erkänna att bingo aldrig kommer att bli lika intressant som poker. För även om jag så skulle klara av att dutta tio brickor samtidigt, skulle jag aldrig kunna försörja mig på spelet utan att enbart förlita mig på tur. Och då spelar det inte så stor roll att kolbullen smakar mumma.

Men upplevelsen glömmer jag inte. Och i fortsättningen ska jag försöka att inte kalla mina fellow pokerspelare för öknamnet.
- Din jädra bingospelare!

Färd i regn. Precis som en midsommarafton ska vara. Och den här färden kan nog komma att bli den bästa hittills.



Vi anlände i går till Ruskträsk och det norrländska inlandet. Namnet kanske inte låter som en fröjd för ögat. Men det är precis vad landskapet är.



Vattnet ligger spegelblankt. Tystnaden avbryts bara när fåglarna kvittrar och fiskarna slår. Min egen röst känns inte värdig att inkräkta. Nätterna finns inte. Denna bild är tagen runt midnatt. Jag har aldrig upplevt ett liknande ljus innan. Rysningar av välbehag kryper över min kropp. Bilderna registreras i hjärtat samtidigt som vi vandrar längs sjöarna, i den ljusaste av nätter.



Just det. Bullen avbröt också tystnaden ibland. Under lugg följde han, och hans favoritpinne, våra steg.


Vid samma tid förra året befann jag mig i Las Vegas. Det här måste vara den raka motsatsen. Jag känner en uppriktig tacksamhet över att ha fått uppleva det bästa av två världar på så kort tid.

Vi har precis slukat svärmors gudomliga silltårta. Regnmolnen har precis dragit sig tillbaka och solen har, prisske gud, hittat fram. Denna midsommarafton har hittills varit fenomenal. Lugn och ro, ständiga fikapauser med trevliga norrlänningar, och någon timma med "En lycklig man" skriven av den briljanta finnen Arto Paasilinna, hade varit nog. Men nu ska jag dessutom få åka och spela midsommarpoker i Storuman. Det är tydligen tradition här. Sa jag att traditioner var till för att brytas? Jag menade så klart inte alla.

Skål mina vänner. Nu ger jag mig ut i natten. Som denna gång förblir ljus.

Låt mig sammanfatta. Meningen är alltså att vi först ska dansa runt en penis, fallossymbolen midsommarstången. Och vi ska göra det som små grodor. Därefter ska vi äta rå fisk och oskalad potatis. Möjligtvis med en blomsterkrans på huvudet. Under tiden häller vi i oss dryck som bränner i halsen, och efter ett par glas gör oss snurriga, odrägliga, ja, i värsta fall spyfärdiga. Är det en korrekt beskrivning?

Om någon frågar, troligtvis en människa från ett annat land, så har vi den perfekta täckmanteln till varför det är helt ok att göra det vi gör. Vi kallar det tradition. En gammal FIN svensk tradition. Och traditioner är till för att hållas på, vårdas ömt, till tiden skiljer oss åt.

Det mest löjeväckande med denna tradition är anledningen till varför vi firar den. Sommarsolståndet. Midsommarafton är den ljusaste dagen på året då solen står högst på himlen och natten bara är några timmar lång. Själv minns jag inte en enda midsommarafton som varit solig. Det finns egentligen bara två lägen under denna högtidsdag. Regn. Och ösregn.

Ändå lär vi oss aldrig. Varje midsommarafton träffar vi familj och vänner och tror att vi ska få en dag att minnas. Våra förväntningar vet inga gränser. Trots att vi innerst inne har på känn hur det kommer att sluta. Till sist står vi där på någon gräsmatta och försöker spela kubb under ett skyfall. Frusna och sura över ännu en misslyckad midsommar tröstar vi oss med spriten. Det renderar i sin tur med irriterade gräl och i värsta fall bråk. På sina håll i landet även dråp. Nä, traditioner är till för att brytas.

Ni kanske tycker att jag verkar lite väl bitter på denna svenska högtid? Att jag förstör stämningen för dem som bara vill ha en rolig dag? Ni har fel. Sanningen är att jag har gjort er en stor tjänst. Kanske har era förväntningar på denna midsommarafton 2011 sjunkit lite nu? Det innebär att jag har lyckats. För då kommer ni att glädjas åt några minuters regnuppehåll. Klappa händerna när morbror Palle håller inne spyan hela kvällen, och somna nöjda så länge ingen slår någon på käften. Besvikelsen kommer att bli så mycket lättare att ta när saker inte blir så perfekta som ni hade hoppats på. Jag har helt enkelt räddat er midsommar. Om ni nu fortfarande vill fira den förstås...

Trevlig helg alla!

Jag förstår inte hur Liseberg lyckas? Jag slösar hundratals kronor på ingenting, och de får mig att känna mig som en vinnare. Jag skulle inte ens betala 50 spänn för två kilo choklad på Ica. Men när jag lyckas vinna ett paket Marabou Schweizernöt på hjulet, då kommer glädjetårar och yviga segergester. 

Experterna säger att man ska hålla sig kall. Vänta ut stormen. Inte förivra sig. Men jag är banne mig ingen expert. I dag sålde jag av hela mitt aktiekapital. Panikartat kan tyckas. Och det var det. När det gäller poker, så har jag oftast koll på hur mycket jag riskerar och vet varför jag gör det. I aktievärlden litar jag bara på tur. Jag är en fisk, en riktigt stor fisk.

Orka? Orka inte? Det är frågan.

Jag sitter här med tandpetare i ögonlocken för att hålla mig vaken. Som pokerspelare är jag van vid sena nätter och störd dygnsrytm. Med ett pokerbord framför ansiktet förvandlas jag till en robot, utan mänskliga krav på föda och sömn. Jag kan, bokstavligen, leva på poker.

I natt avgörs Stanley Cup. Som liten kunde jag inte slita mig från NHL-hockey. Men sedan min tonårsidol Mike Modano tappade farten och blev placerad i fjärdekedjor så har intresset svalnat. Men en final med bröderna Sedin i huvudrollen vill jag inte missa. Förra året fick min lilla trästad se och röra en av världens mest kända idrottstroféer, då Eksjösonen Niklas Hjalmarsson tog hem titeln med sitt Chicago. Jag tror aldrig den här staden har varit stoltare.


Farsan var en av de stolta Stanley Cup-bärarna.

Hur som helst. Klockan har precis passerat 01.45 och det är 35 minuter kvar till nedsläpp i Vancouver. Men jag håller på somna. Kaffe, kallt vatten i ansiktet, konstiga spel på mobilen, inget får mig pigg. Vad brukar ni göra när ni vet att ni "måste" hålla er vakna?

Kanske kan jag ge mig själv lite extra energi om jag tippar utgången på matchen? Mästertipparen Optikern hävdar att det ska bli målsnålt. Under 4 mål kan man hitta till runt 2,5 ggr pengarna. Och under 4,5 mål till en bit över 2 ggr. Jag kör en slant på båda. Vem som vinner har jag inte en aning om. Det är väl 50/50. Antingen vinner Vancouver, eller så gör de inte det...

Nu går jag över till min trevliga granne och kollega för att heja. Sällskapet är lika viktigt som matchen. Och utan det lär jag dessutom somna. En kopp svart till, sen är natten vår. Och förhoppningsvis två rödskäggiga bröders.

Ännu en studentvecka är avklarad. Det blir lite mer sentimentalt för varje gång. Det är nu tio år sedan jag själv tog studenten. En livstid för vissa, men för mig känns det som om det var i går jag och Optikern kastade mössorna i luften och sprang ut mot framtiden. Jag minns hur vuxen jag kände mig, men förstår nu att jag inte var det. Och att jag troligtvis aldrig kommer att känna mig vuxen igen.

Ja, på grund av tekniska skäl har jag inte kunnat lägga upp några bilder under resan. Men här kommer i alla fall ett litet axplock ur mobilen. Nakna mansrövar på bardiskar och annat eventuellt ofredande har jag valt att lämna där hän.

 
Mitt emot vårt hotells ingång låg denna bisarra syn. En sexshop inkvarterat i någon slags Fred Flinta-kvart. Ett exempel på att god fantasi inte alltid behöver vara av godo.


Gick man ut åt andra hållet kom man dock till en mer normal semestersyn. Vårt hotell, i bakgrunden på bilden, låg bara meter från havets stränder.

  
EMOP Main Event gick både upp och ner, som synes. Som alltid var det fantastiskt kul att spela en större pokerturnering live. Jag bara älskar känslan. Den här gången kändes det verkligen som att jag skulle gå långt också. Tyvärr hade jag inte lärt mig att israeler aldrig lägger ett pocket och jag fick min första riktigt stora preflopbluff synad. Men man lär sig alltid något, framför allt av motgångar. Optikern hade turneringen till ära fixat fram nya brillor åt mig. Han tyckte dock inte att jag bar upp dem tillräckligt stilrent för att bli sponsrad. Men Wasa Optik i Göteborg har ändå en plats i mitt hjärta.


I affärerna kunde man köpa billig dryck av alla de slag. Och lite annat. Som om man hade tänkt skriva ut en rad saker de har på lager, men tröttnade på vägen och kom fram till att "something else" räckte som övrig innehållsförteckning.

 
Jag och Norrländskan spenderade mycket trivsam tid tillsammans med våra grannar, pokerskribenterna Peter "Linkan" Linkhorst och Johan "Jäger" Jäger. Vi fick bland annat lära oss att spela kinapoker. Linkan och Peter ville helst köra 1000 dollar poängen i bästa Zigmund-style. Men eftersom jag och Norrländskan ändå var nybörjare lyckades vi sänka insatserna till en krona poängen istället. Det var synd för nybörjartur bör aldrig underskattas. Självklart dominerade vi spelet. Norrländskan fick till och med in en vacker straight flush, och min höga kåk förvandlades till vatten och sand. Geggamojja. Jag plusade till sist sex kronor, som jag efterskänkte till bättre behövande. Det vill säga Linkan.


De två arbetande journalisterna var givetvis tvungna att även bevaka 24:s exklusiva spelarfest. Jag antar att de hade fått klara direktiv att försöka smälta in så gott det gick. Och det gjorde de två herrarna.


Groggglasen var lite för små så jag tvingades gå runt med två. Norrländskan visade dock upp sig som den dam hon är och sparade högerhanden till en öl.


Glad, gladare, gladast. Jag tävlade med Dregen och Anders S Nilsson om vem som kunde le det största leendet. Anders vann i överlägsen stil. Sådana smilband kan man bara öva upp i tv.


Vid femsnåret kände vi att pokertarmen behövde få sitt så vi tackade för oss på festen och drog till casinot för lite cashgame. Till en början såg det rätt dött ut och vi fick ett bord helt för oss själva...



...men efter att de inhemska förmågorna följt vårt spel en stund ville de av någon anledning vara med och leka...

 
Jag vet inte om intresset för vårt bord berodde på blondinen eller Anders, som kvällen till ära spelade kamikazepoker. Denna sittning var nog den mest minnesvärda under resan. Roligt var när Dregen skulle visa upp en bild på sin fru, Pernilla Andersson, i mobilen för en irländare. Även dealern ville då ta sig en titt. Han glodde ett tag på bilden, och såg sedan allvarligt på Dregen.
- But that's not your wife.
- Yeah, she is, svarade Dregen.
- Maybe in your dreams, fortsatte dealern.
Dregen fortsatte insistera på att Pernilla verkligen är hans fru ett bra tag och blev mer och mer irriterad över att dealern inte ville ge honom cred för ett snyggt kap. Dealern vägrade dock att tro honom. Till sist fick rockern bara ge upp.

Inte förrän klockan nio på morgonen behagade vi sluta spela. Då hade Norrländskan plussat fina 850 euro och var mycket nöjd med det. Det mesta kom från Anders och Dregen, som denna kväll hade lite svårt att hitta foldknappen. Tillsammans gick vi sedan hem i morgonsolen för att äta frukost. Magnifik upplevelse. Vi bestämde att vi skulle spela sidoeventet för 200 euro dagen efter. Jag ville ha revansch för mitt första sidoevent (330 euro) där jag blev brutalt utdragen i en monsterpott med AQ mot A4 all in pre efter att ha synat ett en vågad fyrbetsallin.

Av någon anledning sov jag dock bort den turren. Dregen hade dock, en timma för sent, stapplat in på casinot på fastande mage och hostat upp startavgiften. Och tro farao att han gick och vann hela skiten. Stort grattis. Så det är så man ska förbereda sig? Dregen blev därmed av med oskulden på Hendom Mob och är för evigt inskriven i de historiska pokerböckerna.

Min nästa tripp med 24h-gänget, som mer och mer börjar kännas som en familj, blir i slutet av juli då vi drar till Dublin för ännu en EMOP. Då ska jag banne mig också lägga till en rad till på Hendom Mob. Tredje gången gillt.

-Ettusenett, ettusentvå, ettusentre, ettusenfyra, ettusenfem...
Kaabooom!

Min Norrländska är rädd för åskan. För att dämpa sin rädsla brukar hon ta reda på hur långt bort åskan är genom att räkna sekunderna från när hon ser blixten till att nedslaget hörs. Förmodligen känner det blonda yrvädret (den beskrivningen passar extra bra in när texten dessutom handlar om åska) att hon då har lite bättre kontroll på situationen.

I natt kom vi, mer döda än levande, hem från Sunny Beach. De senaste dygnen har det bara blivit ett fåtal timmars sömn då vi velat utnyttja tiden till max, framför allt vid pokerborden. Värdet har varit av högsta kvalité, så väl ekonomiskt som personligt.

I dag vaknade vi vid tolvtiden i svensk sommarvärme. Vädret bytte dock snart karaktär till spöregn och åska. Med en skräckblandad förtjusning började Norrländskan genast att räkna.
- Ettusenett, ettusentvå...

Kontakterna åkte ur sina hål och vi satt där och stirrade ut genom ett öppet fönster. Då och då bländades vi av en blixt långt borta, följt av ett kraftigt dån i fjärran. Norrländskan kröp lite närmare för varje knall. Det är det bästa med åska, enligt mig.

Plötsligt sänkte sig skenet från ett vidunder till blixt ner från himlen. Yrvädret genomförde sedvanlig rutin.
- Ettusene....
KAAAAABBOOOOOM!

Det kändes som bomben slog ner bara meter ifrån oss. Och visst luktade det lite bränt? Jag har dock inte hört några katasrofrapporter. Men åskan väckte oss åtminstone ur vår vakna Bulgarien-dvala.

I ren iver, efter det brutala uppvaket, lade vi in alla bilder jag hade på min telefon från den gångna veckan. Förhoppningsvis kommer det upp några godbitar imorgon. Om inte nya åskknallar hinner släcka min dator. Jag har nämligen lärt mig att åska både kan väcka och sätta saker i evig vila.

Varje dag går jag från mitt hotell till Casinot ett par gånger. Det har blivit en trygg rutin. Ändå förföljer mig känslan av att jag ska få en kniv uppkörd i sidfläsket och bli tömd på såväl guld som blod.

 

Det stod tre gorillor och vaktade vid Casinots entré, även idag. Deras uppsyn är rakt igenom mördande. Som vanligt försökte jag i möjligaste mån undvika ögonkontakt, onödiga leende eller för snabba rörelser...

 

Jag tar försiktigt  mitt passerkort ur fickan och lämnar fram det till kvinnan i receptionen. Hela tiden med sex gorillaögon riktade mot mig. Kortrutinen godkänns och jag ska passera vidare in genom den sista dörren in till casinoverksamheten. Den vaktas dock av gorillornas alfahane, vaktchefen. Jag känner fortfarande ingen lust att spela allan ballan utan försöker stelt ta mig förbi sista hindret. Av någon anledning stirrar alfahanen på mig. Kanske försöker han provocera fram en reaktion som är tillräcklig för att ge mig en hurring? Allting utspelar sig nu som i slowmotion, precis som det sägs göra i en nära döden upplevelse.

 

Det blir allt mer uppenbart att alfahanen söker kontakt med mig. Jag väljer dock att vika ner blicken. Det får bära eller brista. Jag ska förbi. En halvmeter från dörren tar vaktchefen tag i min axel. Jag fryser till is. Han grymtar något ohörbart och börjar peka på mig. Kan någon ha planterat ett vapen på mig? Knark? Är jag körd? Alfahanen fortsätter att peta ivrigt ner mot mina byxor. Jag förstår fortfarande ingenting. Jag har ju inget speciellt i dem? Till sist yttrar han ett ord jag förstår.

- Look!

 

Jag känner mig nödd och tvungen att faktiskt se vad han har upptäckt för mystiskt. Ta mig tusan, jag har glömt att dra upp gylfen! Ett stort öppet hål i de nedre regionerna blottar både det ena och det andra. Jag raderar snabbt ut hålet och alfahanen brister ut i ett stort skratt. Jag vågar nästan skratta med. Och är på väg att ge honom en klapp på axeln som tack. Men jag ångrar mig i sista stund och trippar i stället in i lokalen. Utanför pokerborden vill jag inte utmana ödet i onödan...

 

Gårdagsnatten blev en låång natt. 24h hade sin, som vanligt extremt trevliga, spelarfest, vilket så klart slutade på cashgameborden med Dregen, Linkan, Anders S Nilsson och min egen Norrländska. Vi traskade inte hem förrän nio på morgonen för att äta frukost. Då kunde en stolt pojkvän konstatera att Norrländskan rövat kändislirarna på en jädra massa stålar. Men det är så klart en annan historia, som får berättas senare...