Bingo!
När många av mina vänner befinner sig i Las Vegas för att spela VM i poker har jag valt ett annat väderstreck. Nyligen hängde jag med en husbil till Häggenås, beläget några mil utanför Östersund. Där deltog vi i Sveriges största bilbingo.
Bilarna tog aldrig slut. Tusen och åter tusen kom de, för att sälla sig till leden av hoppfulla. Och de kom från alla delar av landet, även utlandet. Norrmän var det gott om.
Jag såg pensionärer till bingoproffs som satt med både fem och sex brickor. Själv hade jag fullt sjå att hantera tre stycken. Så visst finns det ändå ett uns skicklighetsmoment även i bingo. Varken jag eller Norrländskan var ens i närheten av någon vinst under de timmar vi satt och duttade. Så vi fick heller aldrig trycka på biltutan, vilket är på det sätt man förkunnar sin vinst.
I pauserna åt man kolbulle, tydligen en specialitet här uppe. Smakade ungefär som fläskpankaka tyckte jag. Men det fick jag tydligen inte tycka. Det här är betydligt finare grejer.
På väg hem kunde jag inte låta bli att jämföra poker- och bingofolk i tanken. Först förstod jag inte varför folk fick för sig att åka land och rike runt för att spela bingo. Men snart såg jag att det är av precis samma anledningar som jag åker världen runt och spelar poker. Man ägnar sig åt ett spel man älskar, man träffar människor, vänner, man aldrig hade stött på annars och man får för en stund drömma sig bort och spendera en storvinst i tanken.
Sen kan jag väl villigt erkänna att bingo aldrig kommer att bli lika intressant som poker. För även om jag så skulle klara av att dutta tio brickor samtidigt, skulle jag aldrig kunna försörja mig på spelet utan att enbart förlita mig på tur. Och då spelar det inte så stor roll att kolbullen smakar mumma.
Men upplevelsen glömmer jag inte. Och i fortsättningen ska jag försöka att inte kalla mina fellow pokerspelare för öknamnet.
- Din jädra bingospelare!
Bilarna tog aldrig slut. Tusen och åter tusen kom de, för att sälla sig till leden av hoppfulla. Och de kom från alla delar av landet, även utlandet. Norrmän var det gott om.
Jag såg pensionärer till bingoproffs som satt med både fem och sex brickor. Själv hade jag fullt sjå att hantera tre stycken. Så visst finns det ändå ett uns skicklighetsmoment även i bingo. Varken jag eller Norrländskan var ens i närheten av någon vinst under de timmar vi satt och duttade. Så vi fick heller aldrig trycka på biltutan, vilket är på det sätt man förkunnar sin vinst.
I pauserna åt man kolbulle, tydligen en specialitet här uppe. Smakade ungefär som fläskpankaka tyckte jag. Men det fick jag tydligen inte tycka. Det här är betydligt finare grejer.
På väg hem kunde jag inte låta bli att jämföra poker- och bingofolk i tanken. Först förstod jag inte varför folk fick för sig att åka land och rike runt för att spela bingo. Men snart såg jag att det är av precis samma anledningar som jag åker världen runt och spelar poker. Man ägnar sig åt ett spel man älskar, man träffar människor, vänner, man aldrig hade stött på annars och man får för en stund drömma sig bort och spendera en storvinst i tanken.
Sen kan jag väl villigt erkänna att bingo aldrig kommer att bli lika intressant som poker. För även om jag så skulle klara av att dutta tio brickor samtidigt, skulle jag aldrig kunna försörja mig på spelet utan att enbart förlita mig på tur. Och då spelar det inte så stor roll att kolbullen smakar mumma.
Men upplevelsen glömmer jag inte. Och i fortsättningen ska jag försöka att inte kalla mina fellow pokerspelare för öknamnet.
- Din jädra bingospelare!
Kommentarer
Trackback
