"Kött, fi fan"
Main Event bestod främst av två händer för mig. När jag på brädan 4 5 A A 8 inte kunde lägga AK mot floppad stege. Och när jag senare floppade triss med QJ men blev utdragen av Q10 på brädan Q Q 6 10 2. Inte heller då lyckade jag kasta in korten i mucken, trots att jag egentligen visste om att jag var slagen. Sen kom den här handen, och jag åkte ut. Schysst att Fagbet-tv var där och filmade min sorti i alla fall.
Totalt sett så kom jag 12:a av 120 personer i Finnkampen warm-up. Det var ju inte så kul, men Mattias kom trea som sagt. Cashgamet gick betydligt bättre. Och jag plussade varje dag. Min bästa session var dock när jag kom hem kalas på morgonen från ett uteställe. På ett par timmar i fyllan vann jag ihop en knapp månadslön. Bland annat fick jag för mig att jag hade två par när jag betade stenhårt på alla gator mot två spelare. På river fick jag dock en smått chockerande upplevelse när min hand bara bestod av K2 (trodde det var K3) på brädan K 3 10 4 A. Jag var beredd att gå gul i den handen. Men som i ett mirakel stod K2 och monsterpotten rakades över till mig. Man borde alltid jobba full.
Här är truppen. Dybban, Andy och Mattias.
Vi hade faktiskt kul hela tiden. Och det är ju det viktigaste. Pengar förlänger sällan livet, men det gör ett par skratt har jag hört.
Vi åt gott också. Hundra meter från kasinot ligger en restaurang som heter Goodwin. Där serveras kött, så mört att det smälter i munnen. Vi åt alla måltider där. Man fick 400 gram kött rakt upp och ner på tallriken bara. Inga kruseduller med konstiga upplägg och såser med öförståliga namn. 400 gram kött bara. Blodigt.
Fagbet gillar kött. Kniven man åt med var inget bestick, det var ett mordvapen.
Nästa år hoppas vi på att hela teamet, inkluderat Roffe, Optikern och Dilba, hänger med också. Ett riktigt rosa Sverige ska väl kunna vinna Finnkampen för första gången kanske?
Pokern känns faktiskt sekundär när man åker i väg på såna här resor. Och då älskar jag ändå att spela poker. Men om några år kommer jag ju inte komma ihåg de där händerna, hur mycket pengar jag vann eller vilka placeringar vi kom på. Däremot kommer jag att minnas hur Andy försökte förklara bort att han inte visste hur man öppnade motorhuven på sin volvo som han ägt i fem år, när vi skulle fylla på spolarvätska.
- Men jag brukar ju lämna in den på service.
- Ok...
Och Mattias kommentar när han ser mig ta några stapplande dansmoves.
- Alltså jag är inte så bra på att dansa, men du! Det ser ju ut som om du har fått någon lättare form av stroke. Hjärnhalvorna hänger liksom inte med...
Två av hundratals minnen och ord som etsat sig fast. Prislöst.
Snyggaste pokerteamet sen stan brann.(Stan James alltså)
Ändå har vi bara flashat våra fulaste pros.
När Dilba, Optikern och jag kliver in i matchen börjar vi snacka utseende före pokerskills.
Och det är det som är viktigt om man ska vinna några turneringar.
Kolla bara på Norinder...Ful som stryk...lirar tusentals turrar per år...vinner inte ett skit...
Jämför sedan med Mattias...Brad Pitt-kopia, spelar hellre än bra...placerar sig varenda gång...
Så är det. Snygghet vinner alltid över träskpaddor.
Det finns naturligtvis undantag, eller obrestad som det heter på norska, men jag vill inte gå in på den svängen just nu...
Haha, är det därför jag lyckas bättre på nätet än live måntro? Bakom skärmen ser ingen hur ful jag är.
Jag håller med om att Mattias är ett praktexemplar till man, men nog borde jag kunna konkurrera med brillormen till Optiker när det gäller "the looks"? I för sig vann han ju en turre för inte så länge sedan, det gjorde inte jag. Så resultatet kanske talar till glasögonormens fördel? Typsikt.
