dybban poker

Jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig från helgen i Värmland. 48 timmar med Lapproffe, J-O, Andy och Mattias tog på krafterna. Ändå hann vi inte göra speciellt mycket. Jag missade till exempel att använda min nya diktafon och intervjua Lapproffe. Men något åt upp tiden. Allt rann iväg.

Tiden spenderades på poker, samtal och dryck. Samt luftpistolsskytte. Jag vann en luftpsitol i ett av partierna. En av Lapproffes gamla ryska. Det var så mycket bättre än pengar. Jag blev frälst direkt och sprang titt som tätt ut för att skjuta tomma ölburkar. Här finns en bild på mig med handen på avtryckaren. Och här har Lapproffe skrivit om när döden klev in i min blick.

Tack bör riktas till J-O som bjöd på mat, rum och skådespel, samt enormt trevliga Hogge som öppnade sin dörr och dukade upp en magnifik räkfrossa. Såna här människor finns inte. Tror man. Men mänskligheten kan faktiskt överraska positivt ibland.

Trots att vi spelade mycket poker, i form av både grytor och cashgame, så pratade vi inte så mycket poker. Det känns fantastiskt att få prata verkliga samtal. Om det så handlar om Gud, fiske, kärlek eller AIK. Ok, det sista kändes kanske inte så fantastiskt att prata om. Och framför allt inte att se på tv. Mattias är banne mig inte riktigt klok när det gäller det där laget. För varje mål ringer han sin farsa och pratar igenom läget. Varje gång AIK har pucken i anfallszon flyger han upp ur soffan, vevar med armarna och dansar regndans. Jag förstår inte hur man kan älska ett lag så mycket. Om det inte heter Örgryte IS förstås...

Nu vänder jag blad och packar väskorna för en långhelg i Stockholm. Jag har fått i uppdrag av min blaska att bevaka Melodifestivalen i Globen. Att umgås med högdjuren i pressrummet är inget jag ser fram emot. Men en man måste göra det som ska göras. Just nu försöker jag fundera ut hur jag ska lägga upp taktiken. Hur gör man bra journalistik av en sån här grej egentligen?

Förhoppningsvis hinner jag med en sväng på kasinot också. Pokern ligger där i bakhuvudet vad jag än gör, och var jag än befinner mig. Ibland känns den nästan som en skizofren inre röst.
- Du vet att du hänger i samma stad som ett kasino va?
- Jo.
- Ska du inte spela spelet du älskar?
- Jo...
De senaste månaderna har den där rösten varit väldigt lönsam. Så jag fortsätter att lyssna på den ett tag till.

Avslutningsvis vill jag bara ställa en fråga till er från Stockholm. Får man bära luftpistol på öppen gata där? Jag vet nämligen inte om jag kan lämna min nya ryska vän ensam hemma...