dybban poker

Om det finns någon gata i världen som känns som hemma så är det väl den. Där har jag vimmelkantig vandrat nätterna hem med en kebabtallrik i näven. Där har jag skrattat, där har jag spytt, där har jag fikat tusen koppar kaffe. Där fick jag oväntat min livs första kyss. Där har jag klätt ut mig i linne-kostym och jobbat som guide. Där har jag bott och där har jag grindat fler timmar poker än någon annanstans i världen.

I gamla stan i Eksjö finns hus som stått där i 500 år och när jag gått och fingrat på de svala plankorna har jag vetat att de kommer att stå där i minst 500 år till. För de är skyddade av alla kommungubbar, stadsarkitekter och lagar som finns.

Som om jag var en man som heter Ove har jag svurit åt cyklisterna som trotsat skylten om att det är en gågata. Vissa tyckte att jag överdrev min tjurighet. Men den där gatan är världens vackraste plats på jorden och om man inte lyder reglerna där så finns det ingen anledning att lyda dem någon annanstans heller. Och utan regler blir det ju kaos. Det vet alla som spelar poker. Plötsligt tömmer Bengan fickorna och lägger upp hela semesterkassan på bordet när han grejat fyrtal på river. Och Janne puttar in Lindas marker mot mitten, när hon är på toa och vattnar porslinet, bara för att han tycker att det blivit lite långtråkigt. Ni förstår.

Men det var långt mellan Eksjö och Vegas. Så jag flyttade till slut. Inte till Vegas, även om det var några mil åt rätt håll. Men hemma är ju alltid hemma för det.

I helgen fyllde farsan år och jag tog tåget hem. Efter lördagens kalas väcktes jag ur min skönhetssömn på söndagsmorgon. Farsan kollade på mig allvarligt som han egentligen bara gjort en gång någonsin tidigare. När farfars hjärta plötsligt hade stannat en natt i Chicago för många år sedan. Vissa saker behöver man inte vara pokerspelare för att läsa i en människa.
- Det brinner i gamla stan.

I Eksjö har man lärt sig sedan barnsben att eld är det farligaste som finns. Vi har brunnit upp tidigare. Någon gång på grund av dansken och någon gång på grund av olyckor. Det är därför vi bara har hälften av våra trähus kvar. Och de står packade som sillar så börjar ett brinna så brinner ett till för allt är hundraårigt virke och damm.

Vi åkte ner till stan och såg hur brandmännen kämpade med sina vattenslangar för att få stopp på de brinnande taken. Jag såg för mitt inre hur elden höll på att äta upp allt. Allt som var min ungdom. Som att se sitt eget hem försvinna. Två framtänder i käken.

Syrrans kompis hade sovit i ett av de brinnande husen och väcktes av att en ruta spräcktes klockan sex på morgonen. Då upptäckte hon branden och sprang för att väcka övriga i huset. En sprucken ruta kan betyda bannor från morsan när man är liten. Och den kan betyda livet en söndagsmorgon.

Någon rafsade med sig sin gitarr. En annan passet och datorn. Jag funderade på vad jag själv skulle ta med mig ur hemmet om jag fick 30 sekunder att lämna? Men kom inte på något vettigt.

För en ung kvinna vaknade aldrig. Lillbrorsans gamla klasskamrat. Han är bara 24 år. 24-åringar ska inte dö. De ska leva för evigt.

Några timmar senare var elden under kontroll. Brandmännen stod för en heroisk insats och lyckades kapa en arm för att blodförgiftningen inte skulle hinna nå hjärtat. Men Forsellska gården var borta. Kastanjeträdet på innergården. Loftgångarna som knarrade när man gick. Aska nu.

Ja, va fan. Jag skulle med ett tåg för att hinna med söndagsgrinden. Där sköt jag ut mig ur samtliga turrar på det ena sättet mer horribelt än det andra. Ledsnade på allt som en man som heter Ove ledsnar på grannens oklippta gräsmatta.

Tog en whisky och funderade på hemma. Att det kanske var onödigt att svära åt cyklisterna. För döden kan bo på världens vackraste plats och inga lagar och regler kan ändra på sånt. Och att man aldrig ska ta något för givet.