dybban poker

Att åka ur turneringar på bad beats har jag inga stora problem med. Det är betydligt värre när jag gör det för att jag spelar dåligt. I går var jag på Nässjö pokerklubb och spelade en 300kr rebuy. Jag var nog den som gjorde mest rebuys av alla och åkte ändå ut en halvtimma efter rebuyperiodens slut, trea-fyra från slutet.

Den där klubben kan inte vara särskilt imponerad över mina skills. På sex turrar har jag inte kommit i pengarna en enda gång. Och det beror inte på otur. Jag har helt enkelt varit en fisk, donkey, tomte, sopa, idiot, valfritt könsord och allt de brukar skriva åt mig i chatten på SvS när jag drar ut. Av någon anledning kan jag inte koncentrera mig och spela bra poker. Jag orkar varken vänta in premiumhänder eller lägen att göra motiverade bluffar och bra spel.

Jag skulle vilja skylla på att vi spelar för att det är kul och att jag ser det mer som ett sällskapsspel. Men jag gör ju alltid allt för att vinna i sällskapsspel. Jag skulle vilja skylla på att det är för lite pengar i potten för att ge allt. Men jag spelar ju turrar på nätet för samma summor och spelar på topp.

Så jag vet inte var felet ligger. Eller jo, jag vet. När blindsen går upp lite får jag för mig att jag kan vinna varenda hand. Det kallas storhetsvansinne har jag hört.

Förmodligen är jag väl inte bättre. Eller så är pokerspelarna i Nässjö helt enkelt de bästa i landet. Jag hoppas på det andra.