dybban poker

Jag kom in som en präriehund, möjligtvis en hyena. Och kom ut som ett lejon. Visserligen ett hungrigt, skadeskjutet lejon, men ändå. Det är ett ståtligt djur.

Sinai Grand Casino, byggt som ett gammalt egyptiskt tempel, låg för mina fötter. Ända sen jag träffade Berit-jag-lägger-aldrig-ett-par på flygplatsen som berättade om detta ställe hade jag längtat hit. Jag visste egentligen ingenting, förutom att jag skulle göra det jag gör helst- spela poker. Uppladdningen var inte den bästa. Jag och frugan kom från hotellets kinarestaurant och min mage gjorde ont, bubblade och lät. Egyptisk kinamat är inte att lite på. Egyptisk mat över huvud taget är inte att lita på.

Det första jag tvingades till innan det fanns en rimlig chans att jag kunde sätta mig vid ett pokerbord var därför att uppsöka faciliteterna. Där sprutlackerade jag toaletten och efterlämnade två kilo ”benfritt”, samt en odör som till och med fick mig själv att få kväljningar. Det blev aningen pinsamt när toalettvakt skulle in och kolla läget på toan innan jag knappt hann torka mig. När jag stod och tvättade händerna såg jag i spegeln att han började vifta för att skingra lukten och högt uttala någon arabiska besvärjelse. Jag pös snabbt i väg till baren där jag tog en whiskey för att lugna magen. Det gick skapligt.

Vi var tidiga. Klockan var 21.00, men pokerrummet öppnade tydligen inte förrän klockan 22.00. Jag skrev i alla fall upp mig på listan. Det spelades 5/5 euro, varken mer eller mindre. Efter att ha slagit ihjäl tiden genom att spela på maskiner med frugan började det närma sig speldags och jag gick för att ta ut pengar i automaten. Efter fullgjord uppgift, med en rejäl näve cash i handen, möttes jag av ett leende bara en mor kan älska.

- Are you dybban?

- Yes.

- U will play poker?

- Yes.

- Very good, very welcome. Come with me.

Det var ingen mindre än chefen för pokerrummet som välkomnade. Han följde sedan varje steg jag tog den kvällen och erbjöd, förutom drinkar, alla möjliga välkomsterbjudanden. Då jag är van vid att vara en anonym tomte på Cosmopol kom det som en total överraskning att någon brydde sig om lilla dybban.

Det slog mig snabbt. Här var pokerspelare kungar. Casinots fixstjärnor. Jag har aldrig varit en fixstjärna. Möjligtvis någon säsong i division sex för många år sedan, men det var ingen Zlatanupplevelse direkt. Nu började jag helt plötsligt känna mig lite kaxig och styv i korken. Jag kände hur lejonmanen började växa. Det var dags för jakt. Jag slängde åt frugan lite pengar att roa sig för bland maskinerna och log sedan tillbaka åt min nya vän, mr floormanagaer.

- Great, let’s play.

Fortsättning följer…