Jag var sju år och hade precis flyttat till en ny stad. Det var dags för första dagen i skolan. Jag kände ingen.
Det var en byggnad i rödorange tegel. Den var stor som en medeltida borg. Som gjord för att springa vilse i korridorer och gömmor. Det kändes jobbigt i magen. Den där ensamma känslan. Utanförskapet. Att göra sig osynlig och smyga längs väggarna för att slippa prata med någon. Möta någons blick.
Jag hittade ett gömställe i ett par buskar. Det var ett stort undanskymt hål. Ett eget litet universum. Där kunde jag sitta under rasterna. Mest för att få tiden att gå.
Per, Ronny, Henke. De verkade ha så mycket gemensamt. De hade bott i samma stad hela sina liv. Kanske hade deras föräldrar dansat tryckare i samma lokal i högstadiet?
Själv kände jag mig som en utböling med konstig dialekt. De använde till och med ord som jag inte förstod. Värmländska kallades det. Utländska för mig.
I morgon åker jag till Stockholm för några dagars Nordic Masters-grind. Varje gång jag kliver in på CC i huvudstaden dyker den där känslan upp igen. Den som kom krypande i magtrakten samma sekund pappa öppnade dörren in till mitt nya klassrum.
Jag hatar att jag inte blivit tillräckligt vuxen för att bli av med den. Men det kanske inte är något man kan växa i från?
Ändå kan det inte hjälpas. När jag lämnar hemmets trygga vrå på CC i Göteborg och kommer till huvudstaden känner jag mig lite utanför. Det är jobbigt att inte servitör Toni kommer fram och skakar hand. Berättar om den där 5-dollars turneringen på nätet som han nästan vann. Och frågar om han gjorde rätt när han gick all in med KQ på Q-hög bräda.
Det är jobbigt när man inte får kasta upp näven och hälsa på tjugo personer när man kliver in i pokerrummet. Jag är förälskad i energin det ger.
Efter några veckor så träffade jag Linnea. Hon blev min bästa kompis. Vi brukade ta sällskap efter skolan, prata om livet och spela brädspelet "Solvalla". Det var det roligaste jag någonsin gjort. Snart gömde jag mig inte i buskarna på rasterna längre. Jag behövde inget parallellt universum för att överleva. Den rödorange tegelstensbyggnaden kändes hemma.
Jag är helt säker på att det finns ett par "Linneor" på CC i Stockholm också. Kom gärna fram och hälsa om ni ser någon liten kille smyga längs väggarna.
I morgon startar en 5k Texas. Jag kommer att vara på plats om jag hittar till pokerrummet.
Är inte CC:s katakomber i Stockholm som gjorda att gå vilse i?
Väl mött!
