Hon lever på ett långfinger
Jag gjorde också en liten skål igår, fast bara mentalt (det vore ju opassande med sprit i glaset med tanke på mitt tillstånd..)Skålade för en man jag aldrig träffat men som ändå kom att påverka mitt eget liv. Hoppades att han sitter och tittar ner på oss som är kvar han vet att han ska bli farfar.
Alla säger det där. Att människor lever kvar i det de lämnar efter sig. Så kanske det blir så småningom. När smärtan avtagit en aning.
Jag vet att orden kommer för att trösta, ge lindring och är tacksam för det.
Men i början av förlusten är sakerna som lämnats kvar som ett smärtsamt hån. En så tydlig påminnelse om att det är allt som är kvar. En ring, ett foto, ett klädesplagg...
Det kommer kanske en dag då jag är tacksam över de där sakerna, att jag behöll dem. Tacksam över avtrycken min mamma gjorde. Hur nödvändig hon var för att jag skulle bli jag.
Men än finns där bara en så självisk saknad. Jag vill ha min mamma. Och då duger inget annat än just - hon...
hanna: klart han gör! =)
Liselotte: Sakerna i sig har ju inget värde, kan jag tycka. Där i mot de minnen som de bär med sig. Som små bibliotek. De hjälper oss att minnas. Och så länge vi minns de döda, så lever de på något sätt.
Men jag förstår så klart att minnen inte kan tävla med den verkliga personen. Inte så nära inpå. Eller aldrig.
Man kommer aldrig sluta sakna. Man får lära sig leva med den, och det är jobbigt nog.
Ta hand om dig.
Så fantastiskt vacker skrivet! Och jag beklagar sorgen.. Jag är själv mamma och om mitt barn saknar mig och minns mig med det skimmer som lyser kring dina ord om din mamma så är det en tanke som för mig är större än livet. Det betyder att jag gjorde ett fantastiskt jobb som mamma och det är faktiskt det som betyder mest av allt för oss päron.
Kärlek till er!
dilba
