dybban poker

Jag trodde aldrig denna dagen skulle komma. Tänkt att jag ska dö vid 27. Men jag är väl helt enkelt inte tillräckligt mycket rock för det. 

Det är ju inte så att jag har någon dödslängtan precis. Tvärtom. Jag har bara inte brytt mig om att tänka framåt. 

De ambitioner man hade som yngre, om att göra karriär och bli något, har jag borstat bort som ökendamm från axlarna. Vad ska jag med en karriär till? 

"Jag jobbar för att kunna leva, jag lever inte för att jobba" som det så fint heter. 

Pokern har gått lite upp och ner den senaste tiden. Live är jag orättvist behandlad. Har till exempel tre raka finalbord i 500 rebuy-turren på CC. Och tre bubblor! Helt sjukt. 

Men jag har i alla fall plockat en del rankingpoäng och är i princip klar för årsfinalen den 14 december. 18 spelare kommer tävla om ett förstapris på 100-150k. Känns som en ok frirulle. 

Under SM på Svenska Spel har jag gått kall som snöblaskig asfalt. Trots fem spelade event är jag utan en enda cash. Men det är planerat. Jag har sparat all dybban-tur för att koncentrera den till Main Event på Söndag. Jag tror det kan bli över 3000 spelare och ett förstapris som närmar sig 1,5 miljon. 

Jag hoppas att jag inte är för bakis bara. På lördag blir det en liten fest med de närmast sörjande för att fira den där dagen jag aldrig trodde skulle komma. Min 30-års dag. 

Jag har lyckats få till en privat pokerturre på CC. Kanske inte till allas glädje. Och kanske lite sjukt att välja pokerspel, har jag inte fått nog liksom, på sin 30-årsfest. Men det ska bli grymt kul att se mormor lira poker för första gången i sitt liv. Bara det gör att det känns värt det. 

Sen blir det middag på Puta Madre.  

Och sen fortsätter jag med att inte tänka på framtiden. Dumt att offra tid på något som kanske aldrig ens inträffar.  Jag har liksom aldrig brytt mig om en karriär men har ändå det bästa jobb jag kan tänka mig. Lever i en liten dröm. Det tar jag som ett bevis på att planen att inte ha någon plan är en rätt bra plan ändå.