dybban poker

Det började lite för bra. När jag dubblade efter bara några händer med nötstege mot toppset så visste man ju att kvällens tur-kvot redan var förbrukad. 

 

Efter det kunde det bara gå nedåt. Och det gjorde det. Fick inte en kul näve till och när jag väl försökte veva var det alltid någon annan som vevade bättre. 

 

Efter fyra timmar, när knappen höjde, blev jag därför helt lyrisk av att hitta en ögonbrynshöjare som KQ i lilla blinden. Skickade in 20 bb utan att tveka. Blixtsyn av AK. Ingen hjälp. Och några hån senare satt man och tröstkäkade princesstårta i stället...

 

Det finns dock ett gäng sköna lirare kvar. Jag håller personligen mina tummar för en pokervän och familjefar som jag lärt känna efter många gemensamma kvällar på CC i Göteborg. Han är på alla sätt ett föredömme för alla professionella pokerspelare och jag önskar honom all lycka. I kväll fortsätter SM Main Event på Svenska Fisk. 

 

Jag kommer dock inte att raila utan drar, i vanlig ordning, ner och spelare 500kr rebuy på CC. Har tre raka finalbord utan lycka och tycker mig vara värd en liten klonkelibonk. 

 

För varje förlorad turnering krossas en dröm. 

 

De där drömmarna blir som en drog. Du älskar att leva i dem. Hatar när de tar slut. Så nästa dag söker du en ny dröm att leva i. För det finns alltid nya moln att sväva på. Nya chanser. 

 

Förr eller senare måste man dock ta sig en titt i spegeln och kontrollera vad som är vad: drömmar och mardrömmar. Dikt. Verklighet. Det är en av de saker som man måste lära sig för att överleva som pokerspelare. Att stanna upp ibland. Inte bara köra på och drömma drömmar som troligtvis aldrig kommer bli något annat än just det. 

 

Dikter är vackra. Det är inte alltid verkligheten...

 

Och poker är i allra högsta grad verklighet. Det kan inga drömmar ändra på. 

 

Men i kväll. Då svävar nya moln över Packhusplatsen i Göteborg...