dybban poker

Alla som spelat livepoker har varit med om det. Man sitter i fyra, fem timmar och får skitkort. Så kommer stunden man väntat på, en vacker hand. Men då har någon annan en ännu vackrare hand. De som har karaktär att kunna lägga handen de väntat på i fem timmar för att de "vet" att de är slagna har kommit långt i sitt pokerspel. De kan konsten, känner kraften.

Jag kom i går in på finalbordet som 3-4:a i Nässjö pokerklubbs 500kr Texas + en rebuy. Jag hade fått en AK under fem timmar, mer var det inte. I stället hade jag fått chansa och vann en coin för att samla marker. Aldrig förr har jag sett så många 83o och 92o på en kväll. Men så, en kvart in på finalbordet, hände det. Jag viker först upp en dam och sedan försiktigt en till. QQ. Vackra QQ.

När tysken UTG dessutom höjer ser det ut som om det ska bli action. Jag trebetar i position. Då går chipleadern all in bakom mig! Jag är inne med 1/3 av stacken och tänker tillbaka på gårdagens EMOP-kval där jag foldade AQ i samma läge. Pottoddsen kräver syn. Men å andra sidan, vad kan jag i ärlighetens namn vara uppe mot? Jimmie sa tidigare under kvällen att chippie var tight. Men jag hade sett honom använda sin stora stack till en hel del bluffar under kvällen, så lite spel har han i sig. Han kan ju faktiskt ha AK för en coin, men nä. Inte fyrbet all in. Jag måste vara slagen. Så det var bara att visa lite karaktär och vackert slänga upp QQ för en fin läggning.

Men lyckades jag med det? Nej, nej. Jag var alldeles för kåt på mina damer. Och alldeles för trött i pallet. När den överförfriskade norrlänningen mitt emot dessutom inte höll sig till deras kodex (att hålla käften) utan malde i ett så blev jag ännu tröttare. Och synade. Självklart sprang jag in i AA och åkte ut. Jag får helt klart skylla mig själv för en riktigt kass syn.

Heder åt dem som kan konsten att lägga bästa handen för kvällen. Jag skulle ge mycket för den boken.