dybban poker

Halv fyra inatt kom Lasse Kronér och satte sig till höger om mig vid cashgamebordet. Trots att resultaten ibland inte blir som det var tänkt så har jag nästan aldrig tråkigt när jag spelar poker. Det finns inte många spel som är mer sociala och man träffar så mycket folk man aldrig hade fört en konverstation med i vanliga fall. Som Lasse Kronér, en äkta götlaborgare, med stor mage och whiskeyandedräkt som ver hur munlädret ska användas.

I natt var det mycket prat om Markus Allbäck. Det var faktisk inte ens jag som förde honom på tal. Kronér hävdade att han brukade spela poker med Allbäck. Och efter att alla vid bordet fått säga sin egen åsikt och dragit den ena skrönan efter den andra om den gode Öisaren så var även dybban tvungen att vädra pipan. Jag visste egentligen inte vad jag skulle säga, så det blev:
- Men jag känner faktiskt Allbäcks optiker.

Kronér tyckte av någon anledning, antagligen ett par sexor whiskey, att det var väldigt komiskt. Jag fortsatte att förklara att Allbäck minsann är helt beroende av sin optiker då han i princip bara har ledsyn.
- Det kan ju vara förklaringen till varför han lyckats få in så pass många bollar genom åren, flabbade Kronér och skulle helt plötsligt ringa Allbäck.
- Nu får han banne mig komma hit, tjöta han på samtidigt som han tog upp telefonen.
Jag var nära att säga att jag kan ringa för jag har "fått" numret av optikern. Men jag lät bli. Allbäck svarade i allafall inte. Och när Kronér insåg att klockan var 04.30 på morgonen så lugnade han ner sig.
- Nej, han kanske inte behöver komma ändå...

En del kvällar spelar inte resultatet så stor roll. Men snart ska jag tillbaka, då ska det vaskas guld. Om det så är självaste Kålle & Ada jag spelar mot.