dybban poker

Jag har de senaste dagarna följt Cpw:s main event i Göteborg med hjälp av diverse liveuppdateringar. Det är ett jädra självplågeri, för jag vill också vara med och leka. Jag har egentligen rulle att köpa in mig till några enstaka dyra turnering per år, men jag pallar bara inte att lägga en månadslön (21k) på ett bräde. Det är väl arbetarsonen och smålänningen i mig som lever rövare.

Bland deltagarna i main finns det så klart många duktiga spelare, men också många "inte fullt lika bra". När jag ögnar igenom startlistan har jag själv mött de flesta. Ett par av de medelgoda spelarna, som jag har väldigt bra koll på, har dessutom hamnat på finalbordet. Det känns ju extra jobbigt för då vet jag att det funnits en chans till en egen topplacering. Det hade varit bättre om bara fullblodsproffsen satt där så man kan tänka: "Äh, det hade ändå bara varit att kasta pengarna i sjön". Men icke.

När jag började spela poker så fick jag fjärilar i magen så fort jag satte mig vid ett pokerbord. Det där pirret kommer inte så ofta längre av naturliga orskaker. Nyårslöftet för nästa år ska därför bli att spela några större turneringar. Även om det går åt pipan är känslan av att få sitta där det viktiga. Ibland är ett pirr värt en hel del.

Så det är väl bara att göra en Brandborn och börja kvala.