dybban poker

Jag recenserade nyligen den här boken för min blaska. Eftersom jag är väldigt svag för Plura och Eldkvarn delar jag med mig av recensionen.

Värt att veta om kvällen (som beskrivs i recensionen) när Eldkvarn spelade, i min gamla hemstad, på Eksjö stadshotell är att jag och min gode vän optikern var konsertens två största groupies. Jag hade t.o.m. med mig en skiva (Limbo) som jag ville ha signad.

Gubbarna i bandet verkade tycka att det  var rätt kul att två unga män som egentligen borde lyssna på Red hot chili peppers eller Metallica tyckte att de var coola, så vi fick hänka på efterfest! Vem som helst av någorlunda mänsklig natur kan ju förstå storheten i att som 21-åring sitta och sippa öl med Plura, som vid det laget hade ett antal hundra jack i sängkarmen, samt tusentals buteljer och några av världens bästa låtar på sitt samvete.

När Plura dessutom började diskutera de svenska kungar som hängde på väggarna slog det slint i huvudet på mig. Eftersom jag är mycket fascinerad av historia skulle jag styla med att säga vilken kung som var på vilken tavla. Trots att jag i den något onyktra upphetsningen och min ungdomliga entusiasm var hundra procent säker så gick jag bet redan på först tavlan. Plura rättade mig vänligt men bestämt.
- Nej, det där är inte Sigismund, det är Erik XIV.
Ridå.
Sen höll jag tyst när de vuxna samtalade. Det är som jag och optikern alltid brukar säga. Har man inget intressant eller roligt att säga så är det lika bra att hålla käften. Särskilt om Plura finns i rummet...


Plura Jonsson & Eldkvarn
"Den stora landsvägen"
Norstedts

Säga vad man vill, men lata är de då inte. Frågan är om något svenskt band hunnit med mer än Eldkvarn genom åren? "Den stora landsvägen" är en stor vacker klippbok med texter från människor som kantat grusvägarna och unika bilder från när det begav sig. Få människor med ett sådant levnadsöde kan uttrycka sig så pricksäkert som Per Malte Lennart Jonsson, eller Plura om man så vill.

Med mina 25 år är jag egentligen för ung för att ha koll på Eldkvarn. Men efter att ha lyssnat på min farbror Pelles historier, om hur han i dimman mellan 1970- och 1980-talen plankade in på Eldkvarns spelningar på klubb Palace i Norrköping, kunde jag inte undgå att få upp öronen för deras musik. Numera ingår alla bandets skivor i samlingen. Vissa mer slitna än andra.

Efter sin andra bok på kort tid kan Plura Jonsson numera även titulera sig författare. "Den stora landsvägen" kan ses som ett komplement till Pluras självbiografi "Resan genom ensamheten". För ett Eldkvarnfan är det inte bara ett komplement, utan ett måste. De vackra och sorgsna berättelserna om bandets historia och livet på vägarna finns med i båda böckerna. Men detta är en betydligt luftigare version, lite som en klippbok i storformat, med mycket bilder tagna genom åren. Allt från tidigt 70-tal och de första ackorden i bandet med det masochistiskt klingande namnet "Piska mig hårt", vilket senare skulle bli Eldkvarn, till dagens datum och de tusentals spelningar som hamnat där emellan.

Den största skillnaden från självbiografin är att det mestadels inte är Plura ,eller brodern Carla, själva som berättar om resan genom knarkdimmor och småstäder, utan de som har kantat de ensamma vägarna eller bara blivit frälsta av deras musik. Håkan Hellström skriver om hur han som finnig tonåring blev insläppt i en ny värld, och saga, av Eldkvarns låtar. Sophie Zelmani berättar om hur hon omedelbart slogs till marken av Pluras första ord och andra branschmedlemmar som Kajsa Grytt (exkärlek) och Mauro Scocco (före detta sambo och producent) förklarar sina unika relationer till Plura och bandet.

Det som tar mest plats i boken är, med rätta, alla låttexter. Plura och Carla har valt ut bandets 100 bästa låtar och skriver personliga kommentarer till dem alla. Var, när och varför skrevs låten och vad har den betytt genom åren?
Eller som Plura själv skriver: "...det var vi som levde det här livet, vi som ville så mycket, vi som ibland trodde att vi skulle gå under, men vi överlevde och våra liv och minnen finns kvar i dessa sånger". Även om man skulle vara totalt ointresserad av Eldkvarn eller kommentararerna till texterna så kan man med fördel bara sätta sig ner och njuta av boken som en diktsamling. Pluras språk är både vackert, rakt, ärligt och självutlämnande på ett sätt som är unikt i Sverige i dag. Det är något med Pluras texter som gör att man tror på allt han skriver. Och det är kanske inte så konstigt det? Om ordspråket "man lär av sina misstag" stämmer är Plura en mycket lärd man. Och har man gift sig så fyra (eller fem, vem håller ordningen?) gånger finns det nog ett och annat ord om kärlek att dela med sig av.   
   Kärleken är faktiskt en annan del som genomsyrar hela boken och Pluras liv. Boken är tillägnad Pluras exfruar och nuvarande kärlek. Och man märker, både i hans texter och i boken att även om han genom åren varit med om att lämna och att bli lämnad så finns tron på kärleken alltid där.

Det finns inte många band som har gjort så många spelningar genom åren och det finns inte många hak runt om i Sverige där Eldkvarn inte har varit. De har till och med varit på Stadshotellet i Eksjö. Spelningen där för några år sedan är höjdpunkten i min egen Eldkvarnskarriär. Trots att jag bara var något år över 20 kände jag någon slags samhörighet med dessa män över 50-strecket. Eller som Håkan Hellström skriver "Jag hade inte upplevt någonting av det som Plura sjöng om, ändå läste jag in mig själv i varje låt. Hela livet låg framför men Eldkvarn hade redan gjort mig nostalgisk". För alla som varit med och sett Eldkvarn live är det här en bok som kommer att beröra. För även om Plura nyligen fick kulturpris från Norrköpings tidningar för sina skildringar av Norrköping i sina texter så kan man i låtarna känna igen sig var man än befinner sig i landet. Det var nämligen på vägarna emellan städer, landsorter och hålor som denna bok blev till.
"Vägarna blev min värld, min arbetsplats och mitt universitet. Det är sånger från landsvägar och grusvägar denna bok innehåller..."