Det kändes som luften gick ur mig helt när Ramzi blev utdragen på river av en 2-outare och torskade en 2,5 miljonerpott med 120 spelar kvar av Main. Sen åkte Fredrik Halling ut av bara farten. Och inga svenskar var kvar i Main Event...
Även Snusarn fick in det bra, mot fem outs, men blev även han utdragen på river. Men vissa personer tycks överleva och tycka att livet är rätt fint ändå. Han är en av dem. Jag gillar honom mycket för det.
Generellt är svenskarna rätt bra på att ta bad beats, tycker jag. Ramzi var lugn som en filbunke efter sin tunga bad beat och drog inte i väg en enda svordom. Inte en spark i en endast vägg. Inte ett kraftuttryck alls, faktiskt. Bara stillsamt och hedervärt. Klass rakt igenom.
Ylitalo var också mjuk och len. Ville ha en öl bara. Sen var han hyfsat glad igen.
Klart man blir lite avundsjuk.
Jag tror att jag hade åkt raka vägen hem för en kur av whiskey och självömkan. Kanske hade jag börjat gråta på väg ut från Rio? Ja, det finns antagligen ingen hejd för hur patetisk jag hade varit. Tur jag slapp gå så långt och förnedra mig...
Här är för övrigt
sista delen av mitt eget WSOP-äventyr.
Och den sista av våra tre Vegas-poddar har också sett dagens ljus. Vi snackar om roliga händelser vid pokerborden, och de som spelat poker i Vegas vet att såna dyker upp regelbundet, och summerar resan. Både pokermässigt och allmännt.
Ni hittar podden
här och på Itunes
här.
Ja, nu känns det verkligen som om resan håller på att ta slut. I kväll ska jag försöka möta upp Nisse och Snusarn som åker hem imorgon.
Sen ska vi bara jobba in november 9. Så har vi gjort vårt med Pokerstudion också.
Gänget på plats: Jenny, Rikard, Patrik, Petsson, Daniel och någon som förstör fotot längst fram.
Allt har sin tid. Vegas har haft sin. Det har varit grymt kul. Men nu börjar jag längta efter den svenska sommaren.
