Jag stannade länge. Jag till och med återvände.
Att göra karriär. Flytta till storstaden. Det var vad de flesta ville i tonåren i Eksjö. Jag var aldrig en av dem. I min själ kommer jag alltid att vara en småstadsmänniska för det är där jag känner mig hemma. Nära till allt. Hälsa på snabbköpskassörskan vid namn. Kunna träna fotboll utan att behöva åka en timma enkel resa med pendeln. Gå på "Hotellet", traktens enda uteställe. Känna varenda en. Även idioterna. Det spelar ingen roll. Jag hälsar på alla. Har aldrig varit långsint.
Så när de närmsta polarna spreds vind för våg över landet stannade jag kvar. Jobbade på Intersport och sålde skor. Jag var aldrig någon bra säljare. Men det var kul att prata med folk. Man blev en del av samhället, en pusselbit som gjorde nytta.
Bengans ungar skulle ha fotbollsskor. Helene walkingskor. Hon den snygga i kassa på Konsum köpte det senaste av det coolaste. 09.00 till 18.00 fem dagar i veckan så sålde jag skor.
På storhelgerna kom alla polarna hem från Stockholm, Göteborg och Linköping. Berättade historier om storstan. Jag lyssnade storögt, men blev aldrig intresserad av att följa efter. Just då hade jag nog kunnat stanna för evigt som den där pusselbiten.
Men så träffade man kompisarnas föräldrar på stan. Och de berättade om hur lyckade deras barn var för de bodde ju i Stockholm. Som om man automatiskt blev något speciellt för att man bodde i en stor stad.
En dag ville jag se om det stämde. Så jag flyttade jag också.
Fem år senare kom jag tillbaka. För jag hade saknat hemma. Och insett att det inte stämde...
Men ibland rider livet sig själv och det blev snart en flytt igen. Nu till födelsestaden Göteborg som jag lämnade redan som liten. Jag spelade poker och kunde bo var jag ville. Världen var min arbetsplats.
De senaste åren i väg från Eksjö har varit lite speciella. Det känns som om staden har glidit i från mig. Och det gör lite ont. För min sentimentala personlighet gör att jag har svårt att släppa saker. Främst minnen. Men även städer och döda ting som påminner om livet.
Under påsken åkte Norrländskan hem till Storuman. Och jag till föräldrarna i Eksjö för att fira helgen med hela familjen.
Och kul att träffa polarna, tänkte jag.
Men inte en enda var hemma.
Det slutade med att jag satt inne i ett rött trähus, drack påskmust och spelade sällskapsspel tre dagar i streck. Inget besök på Hotellet. Inte en gång fick jag sträcka upp handen till någon bekant. Inte en gång fick jag ställa frågan:
- Vad gör du nu för tiden?
Inte en gång fick jag prata gamla fotbolls-minnen från division 4. De där som man måste ha druckit minst tre öl för att verkligen uppskatta.
I stället blev jag chaufför åt småsyskonen. Beskåda den där fyllemat-korvkön som man alltid gick till. Ögonblicken då människor visar sina mest tragiska sidor. De då de förvandlas till hormonstinna gorillor för att någon spiller senap på dennes jacka. De då folk bjuder ut sig till högstbjudande för kvällens sista chans att få ligg. De desperata blickarna. De tomma kommentarerna. Lukten av spya. Vissa säljer sig ruggigt billigt i den där korvkön för att slippa gå hem ensamma...
Allt klarnade betänkligt när man såg det ur ett nyktert tillstånd. Saker och ting kändes inte lika hemma längre.
Jag stannade länge. Jag till och med återvände. På något sätt trodde jag nog att jag skulle bli en av de där som jag själv ser upp till. De som blir kvar och bär de döda till sin grav.
Men jag släpper min stad nu, låter den gå.
Det är dags att bli en del av ett annat pussel...
