dybban poker

När jag var liten kunde jag åka farfarsbilarna i timmar. Jag och farsan gick till Liseberg nästan varje dag. Han brukade köpa en tidning och sätta sig på en bänk, jag skötte mig själv. Det är nog därför som jag har svårt att tycka synd om nyblivna fäder som blir trötta av pappaledigheten. Hur jobbigt kan det va?

Som barn gav Liseberg en särskilt euforisk känsla. I helgen fick jag känna en gnutta av den igen. Jag såg i ögonen på vissa ungar att Liseberg är årets höjdpunkt. De får aldrig nog och kan springa runt som skållade katter i timmar.
- Det här är inget ställe för barn, de borde förbjudas på Liseberg, hävdade Optikern envist när ännu ett barnskrik fick honom att glömma bort vad han skulle säga mellan ölklunkarna.

Några gånger under dagen höll jag faktiskt med honom. Som när vi åkte radiobilarna. Mitt i jakten på Optikerns bakskärm hamnade jag öga mot öga med en ung förmåga. Han tog tydligt sikte på mig samtidigt som han gav ifrån sig ett avgrundsvrål ända från tårna.
- Duuu skaaa dööööööö!
What the...? Jag blev rädd på riktigt och vägrade åka radiobilarna någon mer gång.

Optikern är en erkänd fegis och har inte testat några åkattraktioner på år och dagar. Annelie och jag slog därför vad om att jag inte kunde få med honom och Hanna upp i AtmosFear, Lisebergs nya innegrej. Det är Europas värsta fritt fall, 146 meter högt, med ett fall på 110 meter.

Efter alla år vet jag dock hur glasögonormen ska fås att göra saker han egentligen inte vill. Några öl senare stod vi alla i den slingrande kön. När vi beskådade en ung herre som precis satt sig tillrätta i AtmosFearen, men fick panik och började skrika och slå vilt omkring sig, blev vi nog lite småskraja allihop. Var de värt det? Men Jo. För farao. Det var det. Jädrar vad vi föll! Hamburgaren jag åt till lunch hann både besöka struphuvudet och knäskålarna innan vi åter stod på fast mark.



I går kom mina PRO-kläder från 24hPoker. Skjorta, piké och hoddie. Dybban. Team Pro. Och en svensk flagga var fastsytt. Det kändes lite som att Hamrén skickade över landslagsdressen. Nu är det bara några veckor kvar till EMOP i Bulgarien. Mitt alldeles egna Liseberg. Förhoppningsvis slipper jag dödshot där...