Man kämpade sig tillbaka...

Vi var 19 år när vi drog. Fyllde kylskåpet med jäger och gin. Solade i strumpor. Vi träffade så många nya människor. Jag minns dem än idag. Men har aldrig träffat dem igen. 
 
Den där skjortan är bättre till de där jeansen. Och nybränd hud. Svineri från balkongen. "William it was really nothing" i bakgrunden. 
 
Det var en tid innan facebook och instagram. Det som hände då delade man med alla som var där. Ingen annan. Jag hade aldrig ens hört talas om wifi. 
 
2015 är en solnedgång inget värd om man inte kan visa upp det i ett instagramfilter. Njutningen av nybakade bullar smakar inget utan minst 30 likes på facebook. 
 
Vi är bara barn.  
 
Och man skriver om händerna man vinner eller blir utdragen i. När man själv har tur heter det att man "kämpade sig tillbaka". Man kämpade sig tillbaka...
 
I helgen lade jag ut en instagrambild på ett blött kasino. Superweekend var tvungen att ställas in då CC var översvämmat. Man fick gå ut bakvägen för att inte hamna i ett 40 centimeters djupt hav. Det var som i en riktig äventyrscen. Typiskt när man för en gångs skulle hade dubbla average. Jag hade aldrig varit med om att en pokerturnering ställts in på grund av vädret. Personalen hann inte lämna innan det hade gett vika helt. Enligt aftonbladet blev de "invattnade". 
 
Och i natt kom jag trea Söndagssteken. Blev givetvis utdragen hela tiden. Men jag lyckades "kämpa mig tillbaka" ett par gånger. Som när jag fick in TT vs AA i början på finalbordet. Jag var aldrig orolig. Kämpa, kämpa...
 
Jag blir automatiskt tveksam till det perfekta. Bilderna och orden. Bakom den romantiska middagen med rödvinet och ljusen gömmer sig väl något annat? I de sköna semesterbilderna vilar väl en flykt? I fasaden av perfektion sitter väl en krackelering? 
 
2015 är ett blankt blad. Livet ligger framför oss. I tusen nya instagrambilder.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0