Gud kan inte dö i Jönköping
Vi bodde på samma gata. Jag brukade möta honom när han spatserade med barnvagnen. Han hade en speciell sävlig stil, med ett ständigt leende på läpparna. Sympatisk. Omöjlig att tycka illa om, till skillnad från några av de andra dryga hockeyspelarna, som envisades med att stöta på min flickvän ute på krogen. Ibland önskade jag, i smyg, att jag fick leva hans liv. I bibelbältet Jönköping är hockey också religion. Kinnarps arena är templet. HV71 består av små jesusar. Men det finns bara en gud. Stefan Liv.
Som liten blev han bortadopterad och fick komma från Polen till Sverige. Själv har Liv berättat att han vill ha "hur många barn som helst". Han fick två pojkar.
Inte så lång tid innan min farfar dog sa han:
- Jag skulle kunna dö lycklig nu. Jag har uppnått allt jag kunnat drömma om i mitt liv.
Då var han ändå bara något över 60. Men han förstod att det inte går att dö mer än lycklig. Det skulle inte vara synd om honom om han gjorde det. Däremot skulle det vara synd om oss som blev kvar och skulle sakna.
Några månader senare dog han i en hjärtattack. Lycklig.
Stefan Liv var i en annan situation. Han ville se sina barn växa upp. Han ville älska några gånger till med sin fru. Han hade mer att uppnå än sina OS- , VM- och SM-guld.
Vi brukar klaga på våra hockeyspelare som inte vill vara med i VM. Vi kallar dem för lata divor som inte ställer upp för sitt land. I våras tackade Liv nej till hockey-VM. Han sa till Pär Mårts att han skulle umgås med sina barn. Det känns inte så divigt längre. Stefan Liv ville vara med dem som betydde mest. De där man vill krama om när något hemskt händer. I efterhand var det ett beslut mer värt än alla guld i världen.
Jag tror, att när Stefan Liv klev på JAK-42D igår gjorde han det som en lycklig man. Hela hans personlighet skrek ju det. Men det är synd om oss som blev kvar och saknar.
Om 100 år hänger tröja #1 fortfarande i taket på Kinnarps arena. Och målvakten har säkert en fin staty någonstans. Minnet om hur älskad denna man var i Jönköping kommer alltid finnas kvar. Stefan Liv dog inte i går. Gud kan inte dö.
Herman och Harry har mycket att vara stolta över. Och de vet att pappa valde dem före hockey-VM...
Respekt!!
Fan va du skriver bra...
Klockrent, Simon. Rakt in i hjärtat!
starkt
Mycket bra skrivet Simon. Läste med en tår i ögat..
Fint skrivet verkligen. Visste inte att vi delar uppväxt-stad :-) Jönköping är en profil fattigare.
Håller med andy en tår i ögat. Själv har jag inte orkat skriva något. Så jävla jobbigt. För många är han verkligen en gud. Glömmer aldig väggen i Karlstad 2004 Liv tog allt. Inte heller final 7 samma år när jag och farsan fick vara med om mitt livs sport ögonblick.
Jävlar här kommer tårarna.
Stefan Liv är och kommer alltid vara omtyckt av hela hockey Sverige. Det finns få spelare som når den statusen, att vara omtyckt som person och inte som bara spelare. Helt ofattbart att han är borta.
Hysènklass!
Tack alla. Det är få idrottsmän där jag faktiskt kommer att minnas personligheten och människan mer än själva idrottsprestationerna. Liv var en av våra bästa målvakter genom tiderna. Men ändå så mycket mer än det.
Ni som såg Adam Live på trean i går eftermiddag förstår lite. (Jag halkade inte på det av en slump). I alla fall stod den gamla idoljuryn-medlemen och ur-Djurgårdaren där, Breitholtz, där och berättade en anekdot om Liv från SM-finalen 2010. Det slutade med att de två männen stod tårögda i direktsändningen. Riktigt starkt var det.
Att lyckas med bedriften att även bli älskad av motståndarsupportrarna betydyder något. Liv var alltid ödmjuk när han hade vunnit. Och när motståndarfansen försökte häckla honom svarade han inte med ett finger, utan en varm blinkning. Sånt skapar kärlek. Och det är vad både idrotten och samhället behöver idag.
!!!
Har alltid gillat liv, håller dock inte på Hv71 men han är en sådan spelare som ser att han älskar spelet och allt runtomkring...
Det som gör än ondare som småbarns pappa som jag är, att han lämnar efter sig 2 söner (som han tackade nej till landskamper för) som nu ledsamt får växa upp utan sin far och tanken på det gör ont...
Tack dybban för alla goa, roliga och sorgliga inlägg du presenterar vecka efter vecka! Ska förövrigt till Gbg i slutet av september... Boende? Casinot såklart! kanske ses vi där och om jag ser dig, ja det märker du för då blir du bjuden på en fernet! Jag lovar!! Ha det!
