dybban poker

Kärringar går an. Men snåla kärringar. De går bort.

Häromdagen var jag tvingad till nödvändigt ont. Slänga skräp och panta burkar. Åkte i väg till Willys och slängde ett överflöd av gamla dagstidningar, urdruckna vinflaskor och kartonger. Det var roligare än jag mindes det. I ett liv som består av princip noll kroppsarbete, poker och skrivande räknas inte dit, kände jag för första gången på länge att jag gjorde någon nytta. På rikigt.

Försökte intala mig att det var en bragdartad insatts för miljön. Jag har dock svårt att bluffa mig själv. Först och främst var det bra för lägenheten, som blev rymligare.

Efter avklarat dumpande var det så dags för att panta burkar. Med två stora kletiga kassar var det bara att mata. Jag hade dock inte hunnit stoppa in många burkar innan en gråhårig gammal dam smög sig fram. Hon stod där med en ensam burk i näven.
- Ursäkta får jag bara lägga i min burk, väste hon fram.
- Ja, visst!
- Men du har ju redan börjat ser jag.
- Jo...
- Då väntar jag.

Jag stirrade på den där knappen. Om man trycker på den skänker man avkastningen till välgörande ändamål.
- Men om damen har lust att skänka sin burk till rädda barnen så lovar jag att skänka alla mina burkar dit också, sa jag och pekade på knappen.

Hon såg på mig en tyst sekund. Glodde sedan ner på sitt aluminium.
- Näe, den vill jag nog ha själv.

Jag trodde inte mina öron. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Damen stod kvar och väntade på att jag skulle bli klar i ett par minuter. Sen stoppade hon i sin burk. Fick sin krona.

Det här var ett par dagar sedan. Och jag har inte kunnat släppa ögonblicket. Vad skulle hon med kronan till? Behövde hon växel till en kasse? Skulle hon ha den som lyckoslant? Har vi givit henne en så låg pension som kräver att allt tas tillvara på?

Jag vet inte. Och tills jag får svar kommer jag att kalla henne för snålkärring.