dybban poker

Hur som helst, efter kroppsligt slit brukar jag ibland unna mig något drypande flötigt. Det är antagligen därför som jag aldrig blir särskilt smärt i figuren. För om jag rör på mig känner jag mig duktig, och ökar kaloriintaget med minst lika mycket som jag har förbränt. Inte så smart. Men gott. Gott som kräm.

Även denna söndag brummade jag i väg till pizzerian för att "belöna" kroppen med elaka kolhydrater. En dubbel Ciao Ciao med köttfärssås. Man blir aldrig för gammal för att testa nya pizzor. Min favoritpizzabagare bjöd på kaffe medan jag väntade. Jag förbeställer sällan pizza per telefon, då Via Vinetto har en utmärkt tidningshörna där man kan bida sin tid.

Denna gång föll jag ögonblickligen för ett äldre nummer av Café, med en skönt fet Plura på omslaget. Då Plura är något av en personlig favorit, förlåt hans synder, så slängde jag mig över det exklusiva reportaget. När jag dessutom insåg att superba Tomas Andersson Wij hade skrivit texten började det vattnas i ögonen på mig.

Jag sög på varje stavelse, dissikerade varje citat. Jag läser långsamt i vanliga fall, men nu var det extremt. När "femton minuter, en kvart" hade gått och maten stod inpackad klar hade jag två sidor kvar att läsa.

Då tjejen väntade hemma och kall pizza inte är att föredra var det bara att kila iväg. Det var ett misstag. Nu har jag inte kunnat släppa den där artikeln på flera dagar. Jag kan inte tänka på något annat än på Plura och Tomas samtal. Och att jag inte fick vara med hela vägen. Det känns som när man var liten och var tvungen att gå och lägga sig när de vuxna satt uppe, spelade sällskapsspel och pratade hemligheter.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Nu har jag en utmärkt anledning att återvända till pizzerian. Nu behöver jag inte ens svettas innan. En sång räcker...

Huvud, axlar, knä och tå, knä och tå...