dybban poker

När jag var sex år slog jag i huvudet när jag lekte. Det gjorde jäkligt ont. Jag har för mig att farsan satte nån blöt linda över skallen på mig för lite placeboeffekt. Som ytterligare tröst introducerade han mig för brädspelens underbara värd genom en omgång Monopol. Efter det drömde jag om Norrmalmstorg på nätterna. Och sen dess har jag varit såld på brädspel.

Under gymnasietiden drev jag med mina bästa kompisar och farsan (ja, att han var med är en egen historia) ett Risk-sällskap. Vi hade till och med ett eget foto i skolkatalogen där jag satt på en häst medans de andra koncentrerat anföll varandra med tärningar iförda militärhjälmar från stans regemente. Vi hade dessutom långt gångna planer på att delta i Monopol-VM i Las Vegas. Jag förstår fortfarande inte hur någon från vår nördklubb ens kom i närheten av det täcka könet under denna tid. Eller det kanske var det vi inte gjorde...

Efter pokerns intåg i mitt liv har det blivit betydligt mindre brädspel. I fredags bestämde jag mig för att ändra på det genom att köpa ett helt nytt, Risky Business. Det är i grunden ett frågesportspel, men med stora bluffmoment. Ingen vet nämligen vad du svarat på frågorna förrän de "synat" ner dig. Flest rätt eller kallast nerver vinner. För en pokerspelare som gillar frågesport är det det ultimata spelet. Jag krossade så klart familjen i helgen. Farsan grät nästan. Och jag är såld igen. Tyvärr har jag oftast ingen att spela emot då frugan hellre tittar på när isen smälter utanför fönstret än spelar spel med mig. Så nu väntar jag på att optikern ska hälsa på. Att slå honom i brädspel är roligare än Liseberg.