Ett självförtroende att dö för

Han var den som alltid hade en dräpande kommentar i bakfickan. Utan att tänka på det själv hade han förmågan att hitta andras ömma tår. Han såg svagheterna och spelade sina kort. Det var därför ingen tillfällighet att det var just han som myntade uttrycket ”Simone” i sjuan. Visst, jag hade långt hår och var rätt lik Simone i ”Dårfinkar och dönickar”, men ingen kille i yngre tonåren vill bli kallad för tjej. Min ömma punkt.

 

Som nyinflyttad 13-åring avskydde jag honom. Han var inte smartast, snyggast eller bäst på idrott. Ändå hade han ett självförtroende som om han var det. Det var väl det som gjorde folk lite nyfikna. Vet han något ingen annan vet? Vad får just honom att tro att han är något? Och så de där kommentarerna. De korta, humoristiskt kyliga kommentarerna som kunde golva vem som helst. Oftast kom de liksom i förbifarten. Hypnosiska. Som om man inte riktigt skulle tänka på dem förrän efteråt. Men när de väl nådde hjärnan så stannade de där. De sitter där än i dag.

 

När vi var 14 år så blev han ihop med tjejen jag var kär i. Jag vet inte varför jag fattade tycke för henne. Vi satt bredvid varandra på engelskan och så blev det så. Hon var väl dessutom lagom snygg för att man skulle ha en rimlig chans. Men så på väg hem med bussen från en klassresa på Äventyrsbadet i Jönköping satt han plötsligt och kelade med just den tjejen. Han var så där full av självförtroende som bara han kunde vara. Och hon såg ut att smälta. Jag var imponerad i min avundsjuka.

 

Han utnyttjade alltid sina kort till fullo. När jag tänker tillbaka på de här åren inser jag att han var den ultimata pokerspelaren. Det var nog därför han med tiden blev min bästa vän. Det, musikintresset och Monopol.

 

Att han aldrig utnyttjat sin fulla potential som korthaj och istället blev optiker är en annan historia. Den får han berätta själv.

 


Kommentarer
Postat av: Anonym

2010-01-28 @ 19:24:23
Postat av: Optikern

Det är så man får tårar i ögonen och om inte det så iallfall gåshud på armarna.



Jag glömmer själv aldrig den där bussresan på Jönköping. Med Johan Davidssons skridskoskydd i väskan så pirrade det i magen när jag "bytte tuggummi" med Josefin där i bussen.



Kan fixa hennes nummer om du vill!

2010-01-28 @ 20:30:43
URL: http://optikern.blogg.se/
Postat av: dybban

Haha. Om känslorna inte falnade för josse efter att hon bytte tuggummi med dig, så gjorde det absolut det när hon blev ihop med den 28:åriga knarkarn i nian.



Johan Davidssons skridskoskydd hade jag helt glömt bort. Det höjer ju historien ytterligare ett snäpp.

2010-01-28 @ 21:06:01
Postat av: hanna

oj..jag känner igen den där.. det var den där självgode mannen som hånglade upp mig på en soffa i Jönköping..

2010-01-29 @ 09:10:15
Postat av: dybban

Ja, du föll tydligen också. Har du kommit på hemligheten än då?

2010-01-29 @ 09:35:50
Postat av: hanna

nää..jag vet inte..kan inte riktigt sätta fingret på det..

2010-01-29 @ 13:09:00
Postat av: Danne "theadmin" Lundell

Jag belv ju tvungen att läsa denna blogg efter det snack som erbjöds i taxin. Bra skrivet. Tack för en bra kväll och en kul taxiresa till helvetet, tur och retur. Hojta nästa gång ni är i krokarna så får jag återgälda det trevliga sällskapet och degen för taxin. Då krogen var stängd fick jag ju inte chansen att betala drinkar, och en admin snyltar aldrig.



Kul bekantskap! Hoppas på fler drabbningar (Karlstad!?) :)



// theadmin

2010-01-31 @ 02:49:16
Postat av: dybban

Ja, det var jädra skoj.Kul att ses. Karlstad blir det,om J-O kommer ihåg något av vad han sa...

2010-01-31 @ 13:35:58
Postat av: MikeTime

Karlstad? I´m in! Eller on. Oavsett vad det heter så är jag på. Eller med!

2010-02-05 @ 07:35:31
Postat av: dybban

Härligt Mike! Som sagt J-O bjöd in oss till Karlstad. Det gäller bara att han ska komma ihåg det själv också. Hur som helst så åker vi upp om det blir något. Då hör jag av mig. =)

2010-02-08 @ 02:49:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0