dybban poker

Han var två år äldre än mig och hade ring i örat. Inte i höger öra, för då var man bög. Jag vet inte om vi någonsin var kompisar, men jag följde efter honom ändå. När han gick över skolgården i sina slitna Dr. Martenskängor, med stålhättor som kunde sparka genom smalben, vände alla bort blicken. Till och med sexorna.

Henric bodde längre bort på gatan. I ett  gult litet tegelhus omringat av en gräsdjungel. Jag var bara inne där en gång. Det luktade något som jag aldrig förstod vad det var förrän långt efteråt. Hans mamma låg i sängen, trots att det var mitt på dagen, och någon pappa såg jag aldrig. På sommarloven brukade han komma över och fråga om jag ville va. Som nioåring säger man inte nej till någon som är äldre och har ring i örat, även om det känns olustigt i magen. Etersom pappa var pastor kunde han inte, som de andra föräldrarna, säga till mig att sluta umgås med Henric. Man skulle ge alla en chans och inte dömma folk efter utseende eller bakgrund.

Vi brukade gå till kiosken och köpa ”snorbusar” och ”kisseblöjjor”. Ja, godiset hette så. Henric skrattade alltid sitt speciella råa skratt åt de roliga namnen. Det var på grund av namnen vi köpte godiset för det smakade inget vidare. Utanför kiosken cirklade moppegänget runt. De gjorde fartmärken i asfalten, skjutsade tjejer till stan och var allmänt jävliga mot alla. Therese åkte alltid bakom Andreas. Henric var kär i Therese, trots att hon gick i sjuan. Han sa att han skulle göra vad som helst för att bli ihop med henne, så det var surt att hon hängde med en idiot som Andreas. Han var nästan vuxen och hade en t-shirt med Guns N´Roses på. En gång, när vi var höga på ”snorbusar”, gjorde vi punka på Andreas moppe med en rostig spik. Sen dess har ljudet av mopedmotorer skrämt mig.

- Henric gå hem och knulla din brännvinshora till morsa! Om du inte betalar ett nytt däck ska jag slå in pannbenet på dig så hjärnan ploppar ut ur skallen!
Moppemuschen fladdrade på överläppen och en blandning av snus och saliv sprutade där Andreas stod framför sitt gäng och vrålade förolämpningar mot Henric. Nils Ferlins väg var ingen plats för oss just då. Hade inte Henric stått bredvid mig hade jag lagt mig ner och spelat död. Eftersom det var jag som hade hittat den rostiga spiken kände jag mig väldigt skyldig och började räkna på mina tillgångar. Med mormors födelsedagspengar skulle jag kanske ha råd med ett nytt däck. Helt inne i mina egna tankar hade jag inte märkt Henrics reaktion på de snuskletiga okvädesorden. Han hade tagit ett steg mot moppegänget 20 meter bort på gatan. De utstående ögonen var helt röda, hans bröstkorg jobbade in och ut som en blåsbälg och käkarna var så sammanbitna att tänderna gnisslade.

Han fortsatte att sakta röra sig mot det hånfulla tonårsgänget. Jag stannade på avstånd. Det fanns inget jag kunde göra nu, utan vare sig stålhättor eller ens tillstymmelse till könshår. Men Henric fortsatte fram. Det kändes som om han bar mig på sina axlar. Som om han offrade sig för mina skulder.
- Din lilla jävla råtta! Kom så ska jag sparka in knäskålarna på dig!, fortsatte Andreas att gorma med basröst.

Ju närmare Henric kom förbyttes hans självsäkra förbannade ansiktsuttryck till ett lätt besvärat leende. Det var som David mot Goliat. Fyra år skilde de båda och Andreas hade en armé bakom sig. Henric hade mig, en nioårig snorvalp.

Det gick så snabbt. Två, tre blinkningar, sen var det över. Blodet sprutade från Andreas näsa och hela moppegänget låg över Henrik som fäktade och sparkade som en galen tjur. Jag sprang hem. Henric hamnade på sjukus. Vi sågs inte mycket mer efter det. Pappa fick jobb i en annan stad långt bort, så vi flyttade.
Men jag glömmer honom aldrig. Han som offrade sig för att jag skulle kunna löpa, trots att jag knappt var hans vän. Trots att det var jag som hittade den rostiga spiken. Bara Jesus hade gjort samma sak.