Studentångest
Det är med blandade känslor man ser studenterna springa ut med studentmössa i hand, fulla som ägg, skrikandes någon ramsa om hur överntaurligt bra de är. Just då har jag inte mycket till övers för de där skitungarna. Jag vet inte riktigt varför.
- Nu är vi fria resten av livet!, gormade en studentsnubbe i örat på mig.
Jag höll på att börja garva rakt ut. Det kanske är därför jag inte pallar av glina, på grund av deras naiva inställning till livet. Fria? Att lyckas skramla ihop G i matte, engelska, svenska är inte detsamma som att vinna jackpot på lotto och få en ö i söderhavet. Det är ju nu det börjar. Det är nu man ska ta ansvar. Söka jobb, plugga på riktigt, frosta av frysen, betala hyran. Kalla det vad ni vill, men det är inte frihet. För de som inte är födda med silversked i mun börjar det hårda livet. Välkommen till arbetslöshet, studielån och andrahandskontrakt.
Ja, jag låter bitter. Och det kanske är den verkliga anledningen till varför jag har svårt för att gilla uppspelta studenter. De har livet och alla drömmar framför sig. En naiv dröm är trots allt bättre än ingen dröm alls.
(Med Tony Rickardsson-röst)
- Men jag ÄR inte bitter.
Ju äldre man blir, ju mer uppenbart blir det att alla de där drömmarna man hade som ung student inte är värda så mycket längre. Jag skiter i det där grymma jobbet, vindsvåningen i Stockholm, att resa jorden runt och att vara känd från TV. Jag trivs bäst här, under min nya kristallkrona från sekelskiftet. Med frugan och min nätpoker. En öl och vackert väder. Och lilla Eksjö. Det är livet. Så låt de där töntarna springa ut och tro de äger världen för att de klarat av att göra det vilken pajsare som helst, med alla hjärndelar kvar, kan göra lika bra. Vad är väl en studentfest när man kan sitta hemma i soffan med en folkis och grinda till sig ett finalbord? Grattis. Jag är inte bitter.
Word!
Och Hanna tycker jag är en grinig gammal gubbe som stör mig på när de åker runt och skriker på sina flak.
Ja det må väl vara hänt en dag men i Göteborg får man stå ut med det varje dag i två veckor...
Jag hade blivit totalt skogstokig om jag hade varit tvungen att stå ut med de där tutandet och skrikandet i två veckor. Men visst, vi kanske börjar bli lite gamla. Men med åldern kommer också rätten att få vädra sina åsikter. Nu börjar vi ju få så pass mycket kött på benen att vi har något vettigt att säga...
fast vi hade ändå så pass mycket vett på den tiden att vi visste att om vi inte hade något vettigt att säga så kunde man lika gärna hålla käften :)
jag tycker livslustan och naiviteten är underbar! man har ju hela livet framför sig, det kan man väl unna de små liven :)
vi har det bra du & jag älskling.
Och dröm om kommande skolavslutningar för era barn=)
Hujedanamej. Det ska bli intressant och se hur man kommer ställa sig till ungarnas skolavslutningar i framtiden. Antagligen känns de väl inte riktigt lika meningslösa som att kolla på någon annans barns avslutning? =)
Hehe, naivitet är härligt. Lycklig är den ovetande!
