dybban poker

Folk sitter bokstavligen och lapar sol just nu. De smörjer in sig med kokosolja, häller citron i håret och gör allt som står i deras makt för att bli så där härligt gyllenbruna som man enligt alla modemagazine ska vara.

Men det här med sol är inte min grej. Jag har aldrig kunnat bli brun, och kommer nog aldrig kunna bli det heller. Röd, bränd och illaluktande blir dybban dock. Jag förstår verkligen inte folks fettisch för att steka i solen. Det är ju knappast skönt, inte särskilt nyttigt och hemskt långtråkigt. Personligen väljer jag i stort sett vad som helst före pinan i en solstol. Jag försöker våga vägra steka. Gå emot strömmen.

Trots att jag under hela min uppväxt blivit mobbad för min bleka hy. Om jag till exempel hade en vit t-shirt på mig i skolan fick jag alltid höra:
- Gå och ta på dig något på överkroppen!
Och var det något tryck på den vita tischan blev det istället.
- Nämen, har du tatuerar dig?

Jag längtar verkligen till den dagen 1700-talsmodet kommer tillbaka. Då man skyddade sig med solparaply för att behålla den kritvita huden. Då solbränna var något som kunde liknas vid en fatal modemiss. Den dagen kommer dybban att resa sig som fågel Fenix ur askan och bli en hudförebild.