dybban poker

Strålkastarljuset gled från scenen och ut över publiken. Rakt mot mig. Den mörka, slanka trollkarlen drog på ett vitt tandläkarleende innan han spände blicken i mig. Plötsligt stod jag upp. Och samtalade med David Copperfield. Mannen som kan åka tunna nerför Niagarafallen.

Efter lite tjat om ålder, nationalitet och mina blåvita boxerkalsonger var det dags för det viktigaste.

- So, tell me two numbers.

- 8 and 18.

Trollkarlen skrev ner numren på en tavla, sen kastade jag vidare frisbeen ut i publikhavet. En man och en kvinna fick genomgå liknande procedurer. Nya nummer, alla uppskrivna på samma tavla. Mina nerver började så smått att sjunka in i huden igen när en klapp på axeln fick mig att hoppa till. Copperfields assistent ville ha med mig upp på scen.

Bara ett tiotal minuter tidigare hade jag förlöjligat tidigare personer från publiken som struttat upp på scen med ögon som tefat. Det såg ut som om de pratade med Jesus när Copperfield ställde frågor och drog dåliga skämt. Underdåniga, fåniga människor tänkte jag. Att de inte förstår bättre...

Men nu stod jag där själv. Och darrade som ett asplöv på en scen framför tusen personer. Jag fick skaka Copperfields hand. Den var kall som på ett lik. Det fick mig att rysa.  Jag kom på mig själv med att le lika fånigt som alla andra åt hans skämt. Som ett trolleritrick, min ryggrad var sågad i tu.

En genomskinlig låda, som hissades upp i showens inledning, sänktes ner på scenen. Jag fick äran att låsa upp det tjocka låset, samtidigt som jag lärde Copperfield några väl valda svenska fraser. Den slanka trollkarlen tog ut ett tygstycke ur boxen som jag krampaktigt fick hålla mot bröstet. Han drog även upp en lång papperslapp med nummer. Exakt den rad som vi i publiken precis rapat upp.

Sen var det dags för mig att ge tygstycket till Copperfield. I den låg två nummerplåtar till en bil. Enligt Copperfield hans farfars bil. Hans farfar hade nämligen spelat numret på sina nummerplåtar på lotto under hela sitt liv. Numret var självklart det samma som vi tidigare hade sagt. Början var 8 18.

Publiken gick upp i extas, jag försökte se imponerad ut. Klappade händerna frenetiskt. Amerikanskt. Copperfield lät mig känna på plåtarna. De var helt kalla och plåtiga. Jag fattade ingenting. Men det är ju inte så mycket jag fattar, tänkte jag. Trolleri finns inte. Eller hur?

Sekunder senare tvingade Copperfield ner mig på knä för att krama en stor metallpåle. Medhjälparna slängde över ett vitt skynke och jag kramade ännu hårdare. Plötsligt kände jag en duns och skynket försvann. Dumt glodde jag rakt ut i publiken som återigen fick fnatt. Efter en titt upp förstod jag varför. Ovanför mig, på metallpålen, stod Copperfield seniors gamla bil. På väg ner för scenen kände jag hur benen fortfarande darrade. Var Copperfield Jesus ändå? Fiskar och bilar är väl på samma nivå...

En kvart senare landade en stor medicinboll för mina fötter. De tretton personerna i publiken som fick en skulle få bli borttrollad på scen. Jag tog upp den innan jag snabbt slängde i väg den igen. Nu fick det vara nog. Jag ville inte försöka se imponerad ut av den där kvacksalvaren igen. I efterhand ångrar jag så klart att jag kastade bort bollen. Det hade varit häftigt att få reda på hur han faktiskt gjorde. Och hur det känns att bli borttrollad.

Jag har aldrig trott så mycket på trolleri som när jag stegade ut från MGM Grand Hotel & Casino den kvällen. Minnet av Copperfields kalla, seniga, hand kommer sent att lämna mig.