dybban poker

Är det något som aldrig kommer att chocka mig i livet, så är det att livet ständigt chockar mig.

Jag kanske borde vara van, efter att ha umgåtts i pokerspelande kretsar under en lång tid. Men jag vänjer mig aldrig vid att se människor kämpa varje dag för att pussla ihop sitt liv. För att ändå gå under till slut.  

Ett enda samtal kan lätt släcka gnistan, punktera en lunga. I dag fick jag ett sånt samtal. Det gällde en vän som burit på en hemlighet. Och jag förstår inte hur han har orkat? Hur han kunnat gömma allt det svarta bakom världens mest snälla, roliga och omtänksamma personlighet? Hur han orkat bry sig om mig när jag haft problem, när hans varit så mycket större? Hur han velat spela poker med mig en fredagkväll när han egentligen behövt prata om knivarna som skär i bröstet?

Hur stort ditt hjärta än är så klarar det inte av hur många knivar som helst. Ensam är inte stark, min vän. Så nu klarar vi det här tillsammans.   

Det är svårt att upptäcka det svarta när det är mörkt. Jag har lärt mig det nu.