dybban poker

Jag upphör aldrig att förundras över världen. Varje dag inser jag något nytt om människan. Till så sent som för någon vecka sedan hade jag till exempel ingen aning om att det finns rätt många personer som tror att jorden är platt. 

 

Jodå, platt som en pannkaka. Jag fick en massa youtube-klipp länkade till mig där tesen "bevisades". Den som inte fattade var utom hjälp. Månlandning var också en myt. Den har jag hört förut så den var jag dock beredd på. 

 

Själv har jag svårt att argumentera mot att jorden skulle vara platt eller att månlandningen är en myt. För jag har ju egentligen ingen aning. Och de som brinner för sin sak är pålästa och kan säga saker som man som insatt har svårt att säga emot. Annat än att det låter sinnessjukt...

 

Men det är liksom inget argument som biter riktigt.

Om man tänker logiskt så förstår jag dock inte varför världens stormakter skulle gå ihop och mörka en sådan sak som att jorden skulle vara platt? Fatta hur mycket tid och resurser det måste ha krävts? Och hur lojala den inre kärnan måste ha varit under åren.

Själv blir jag bara matt av att tänka på sånt där. Folk får väl tro att jorden är en pannkaka då. Jag bryr mig inte om den är det eller ej. Eller om mänskligheten blivit lurade under århundraden. Det är liksom för stor sak att greppa.

Jag är mer intresserade av mysterier som påverkar min vardag. Som om man ska skölja av disken innan man ställer den i diskmaskinen? Jag står helt villrådig när det gäller den frågan. Norrländskan är bestämd på att jag ska skölja av disken. Men min fotograf Johan hävdade med bestämdhet förra veckan att man absolut INTE ska göra det. Att maskinen mår bra av lite skit. Och jag har ju ingen aning så vem ska jag tro på?

På tal om fotografer så har vi idag släppt ett litet avsnitt där jag träffar Martin Jaacobson i London. Det blir mest prat om någon hand från finalbordet, hur livet ser ut som världsmästare och om han köpt något för pengarna?

Martin har redan hunnit ta sig till Vegas nu. Och jag har extrem Vegas-abstinens av någon anledning, men får vänta några veckor till på den resan. Imorgon åker jag till Stockholm för att spela SM på CC, vilket lindrar abstinensen något. 

Vi kanske ses där? 

Life goes on. Ja, jädrar vad det går. 

 

Har hunnit gå på sjöfartmuseet med Optikern och Lill-Dybban till exempel. Förutom en liten fadäs när lillen plötsligt satt på ett musei-föremål så gick det smärtfritt. Å andra sidan stod det ju bara "rör ej" på skylten. Inte "sitt ej". Eller "klättra ej". Så jag antar att det var inom ramarna...

 

Trots att vi är bästa vänner, jag och Optikern, märks det att vi lever vitt skilda liv nu för tiden. Det är lite skillnad på vad man ser som livsnjutning efter att man fått barn antar jag. För en Optiker med en Lill-Dybban finns det tydligen inga finare stunder som pappa-ledig än när ungen somnat i bilen.

- Då kan jag åka till statoil och köpa en korv och bara sitta i bilen, surfa i telefonen, och ta det lugnt en stund. 

 

Ibland försöker jag sätta mig in i den kroniska tröttenhet som verkar infinna sig av att vara förälder. Det är väl som att gå långt i söndagsgrinden och sedan tvingas upp i ottan. Och sedan göra om det sju dagar i veckan. Plus bebisbajs. 

 

Spelat en del pokeri också. Pokeri är poker för finska. Finska är ett väldigt enkelt språk. Det är bara att sätta ett i bakom det mesta. Banani. Toaletti. Och så vidare. 

 

Lyckades komma trea i helgens Superweekend, vilket jag får vara nöjd med med tanke på hur finalbordet såg ut. Inte för att det var hisnande motstånd, men jag kommer inte ihåg att jag vann en enda hand. När vi var tre kvar hade jag en sjättedel av de andra två spelarnas marker. Bahman hade lyckats få in det med AT mot AA och rivrat en andra tia (enoutare) och sedan stoppat in 34bb preflopp med QTo mot den ledsna hundens AK och rivrat en andra dam på en A-hög bräda. Och då han verkar gillar mig ville han gärna flytta 10k från första till tredjepriset. Jag tackade bara ja och hade ändå chansen att spela för förstapriset. Men jag åkte ut i första näven och fick 35k som tröst. 

 

Och en olycka kommer ju sällan ensam. Och tvärt om. Körde 500 rebuy igår och lyckades klonka hem den för 31k. Satt fint, för nu leder jag den interna rankingligan mot Bluff-Bosse och Kalle-Gais. Det gör gott för själen. Man ska ju alltid flyta på vågen, sägs det. Men nu blir det nog lite lugnare med pokern fram till Spring Pokerweek om några veckor här i Göteborg. 

 

Sa jag för övrigt att Öis vann genrepet innan premiären med 5-1 mot seriekonkurrenten Skövde? Jag har redan lastat in på serievinst till 6,50. Det borde alla som har vett att uppskatta blåröd sambafotboll också göra.

 

Har börjat få en jädra massa bluffmail från Swedbank också. Typ ett varje dag. En del skrattar åt dem, säger att de är omöjliga att gå på för de är så idotiskt utformade och på så dåligt svenska. Men vad jag förstått så finns det en anledning till att de är utformade så som de är. 

 

Att skriva med grammatiska fel och efterblivna meningsuppbyggnader görs av en anledning. Det innebär en automatisk gallring av människorna de skickas till. De som "går på" dessa mail är helt enkelt tillräckligt dumma för att gå på resten av scamen också. Och de som ligger bakom slipper ödsla onödig tid på människor som ändå inte skulle ge bort några pengar. Smart va? Lite som pokeri. 

 

Nu ska jag iväg och klippa mig. För första gången på fem månader. Det behövs för i söndags på finalbordet i Superweekend frågade Boris mig och ledsna hunden om vi tävlar i vem som kan se mest sunkig ut vid ett pokerbord? 

 

Hörs längre fram i ett fräschare liv. 

 

Mr-jävlar-i-böjen-Pokerstar kom och besökte mig i Göteborg i veckan. Det blev som vanligt: en god middag, en pava rött och poker. 

 

Vi besökte ett nytt ställe i stan, på tredjelång, som heter Made in China. Grymt bra för dem som gillar den finare sortens asiatisk. Intryckta mellan två andra par diskuterade vi ivrigt sommarens Las Vegas-resa och Mattias kandidatur till Pokerförbundets styrelse. Jag ville avråda. Men Mattias hade bara tyckt att det skulle vara ännu roligare att leka kamikaze-pilot då. Så jag lät bli och önskade lycka till. 

 

Och det verkar som om årsmötet blev så kaotiskt som man hade på känn. Ett årsmöte som jag förövrigt tycker att man kan lägga även i andra delar av landet snart. Motiveringen att "det bor flest pokerspelare i Stockholm" håller liksom inte längre. 15 tappra själar dök upp. Jag tror man hade slagit den siffran om man placerat det i Varberg. 

 

När vi var marinerade med dumplings och anka av högsta kvalitet så ringde jag en taxi för avfärd till CC. 

- Den kommer om 10, sa mannen i luren. 

Vi gick ut och väntade. 10 minuter senare dök taxin upp. Jag öppnade dörren.

- Simon? 

- Nä, en Viktor till kasinot, svarade chauffören. 

- Ok, men vi ska också dit. Kan du inte fått fel namn? 

- Nä, Viktor. 

- Då väntar vi vidare då...

 

Fyra minuter senare vevar taxichaffisen ner rutan och säger att vi kan hoppa in ändå. Det hade blivit ett missförstånd. Hur man kan få Simon till Viktor förstår jag inte, men min gamla fröken i mellanstadiet kallade mig alltid Mattias så det kanske finns ett samband där med ett större samband där någonstans än att jag ska uppfatta det. 

 

När vi åkt 50 meter ser jag att taxametern har stått på under hela tiden vi väntat på att få hoppa in och tickat iväg en bra bit över vad som kan vara lämpligt. Då anka på fina kinakrogar är något över mina vanliga middagsbudget ,som snuddar vid en ärtsoppa på tub för 13.50:-, så ville jag inte sprida stålar i onödan. Och dessutom bör rätt vara rätt. Även för taxichaufförer. 

- Öh, ursäkta, har du låtit taxametern stå på? 

Vissa människor anser att anfall är bästa försvar. Taxichauffören var en av dessa vissa människor. Förklaring eller förhandling fanns inte på kartan. Vi tvärnitande. 

- Jag orkar inte. Ut!

 

Jag har inte blivit utkastad från något sen i högstadiet när jag kanske råkade kasta en vattenbalong åt fel håll som kanske råkade träffa en lärare trots att han var inomhus. Jag tittade på Mattias. Han tittade på mig. Det kan vara första gången jag sett honom förvånad. Det roade mig. Så vi gick ut utan att klaga. 

 

Vi lyckades allt ta oss till kasinot ändå. Sådeså. Vi hamnade bredvid varandra på ett 25/25-bord. Mattias börjar med att få kåk och fyrtal mot mig i tät följd och jag donerade så klart bort pengar. Det finns inget värre än att syna av tighta jävlar-i-böjen-pokerspelare som den enda blinda i optikens rike. Han får väl köpa något nytt flipperspel till sitt lekrum, tänker jag. 

 

Och på tal om optik så dök även Optikern ner för ett gästspel och plussade ett inköp. Han får väl köpa nya blöjor till Lill-Dybban för pengarna, tänker jag. Det är bra när stålarna hamnar på rätt rumpor. 

 

Den gode Öisaren Byling kom också förbi med en prilla, som skulle få självaste Glenn Strömberg att se ut som en nybörjar-snusare, under läppen. Vi kom fram till att Mattias är en hyvens kille på alla sätt. Men det här med att han håller på AIK drar ju ner helhetsintrycket en del. En hel del. 

 

Men vi ska försöka älska över gränserna. 

 

Så här dagen efter förbundsmötet kan det nog vara extra viktigt. Tänk på varandra. Var snälla om det går. Till och med mot AIK:are. 

 

Som en tomte kom han in i mitt liv en höstdag i Tallinn. Sen dess har han stannat, Mattias. Vi är så olika som man kan vara. Så lika som man kan vara. Och man får alltid uppleva något i hans sällskap. Det är allt jag begär av vänskap. 

 

Han är som Filippa Bark. En del verkar inte fatta någonting. Men jag skrattar mig harmynt. Ibland med, ibland åt. 

 

Måns vinner för övrigt Melodifestivalen. Johan Olsson vinner femmilen. Och Andy Unibet Open. Bara ett 20-tal kvar borta i Danmark nu. Imorrn får man heja.

Alla hjärtans dag gick som planerat. "Köp inga blommor eller annat krafs." fick jag i ett sms från Norrländskan. Problemet var att jag då stod precis utanför dörren med en bukett röda rosor och Åre-choklad. Insåg direkt att Åre-choklad nog går under epitetet "annat krafs". Jaha? Briljant läge. Fick säga att jag köpt lite blommor till mig själv. Är ju deep in i sånt. Och att chokladen var hundgodis. Norrländskor går inte på sånt. Det kan ha att göra med att vi inte har någon hund. Hon ville hellre satsa pengarna på Stryktipset och jackpott i V75 för riktigt hemmamys. Jo, jo. Det finns ju en och annan anledning till att vi passar så bra ihop...

 

Jag spelar badminton två gånger i veckan. Jag finner det märkligt att ett gäng gubbar med trasiga knän och tunga lekamen har bättre kondition än jag själv. Ligger som ett dragspel och frustar efter varje match. Men det är bra träning. Och jag har blivit betydligt bättre jämfört med mina första pass för snart ett år sedan. Kan bero på att jag köpte några privatlektioner av en svensk landslagsman för att komma i kapp lite. Sånt pratar man tyst om så klart. Det blir ett sånt jädra liv på gubbarna då. Ord som "fusk" kommer upp på tapeten. Sen när kan extra träning bli klassat som fusk? Det är orimligt. Gubbarna är orimliga. Om någon pokerspelare här i Göteborg är sugna på att extraträna någon dag ställer jag villigt upp på match. Har redan spöat skiten ur Silow. (Ok, vi vann varsin match. Men det kändes som jag vann min på ett mer övertygande sätt...)

 

Försökte mig på Valteregos favoritsysselsättning förra helgen. Klättring på gigantisk klättervägg. Jädrar vad hemskt! Så högt. Så mycket mjölksyra i underarmarna. Så mycket svindel. Jag satte i alla fall inte selen bak och fram som min polare gjorde första gången. Men när jag blev nedhissad från första klättringen var jag helt spyfärdig. Det svartnade för ögonen. Lyckades dessutom halka på väggen och skrapa upp mig till blodvite och stuka en armbåge. Det blir ingen provspelning för spindelmannen för min del. Måste nog ner till Valterego-vikt (annat ord för flugvikt) innan jag pallar en hel vägg. Har även svårt för att pungen framhävs till ett stycke grande nötsäck med hjälp av den där selen. Herregud. Det är ingen vacker syn att titta upp på manliga klättrare. Det ser ut som om det är pungen som är ute och klättrar med armar och ben. Kanske var det därför ögonen svartnade? 

 

Pokern har gått ok. Vann Fredagsfighten förra fredagen. Krönika finns. Men turrarna på CC är ju helt fördömda. Kommer alltid djupt för att åka ut med småpengar eller inget alls i någon jädra flippeliflopp. Samtidigt som personer som hade varit bland de sämsta 10% av spelarna redan 2004 går och vinner eller placerar sig högt om och om igen. Vad säger det om mig? Om spelet? Jag orkar inte ens analysera de frågeställningarna. Turrarna på CC går ut på att spela så orimligt som möjligt för största möjliga utdelning...

 

Har blivit helt beroende av tv-serien Shark Tank. Glott igenom typ 30-40 avsnitt senaste veckorna. Ett gäng amerikanska miljardärer investerar i personers företag och idéer. Sitter och försöker komma på någon egen innovativ idé. Någon fenomenal uppfinning som alla behöver, men ingen tänkt på. En aha-upplevelse! Men idéerna lyser med sin frånvaro. En strumpa med inbyggt luktaborttagningsmedel är väl det bästa jag kommit på...ja, ni fattar. Don't quit your dayjob...

 

Försöker få tag i Viktor Blom. Det är svårt. Skulle vara kul att utamana honom i något. Klättring kanske. Men inga bilder underifrån. Danjo, inga bilder underifrån...

Det är ett nytt år med nya möjligheter. Men innan jag tar mig an dem så vill jag se tillbaka för en stund. 

 

Jag har nu arbetat i tre år med Svenska Spel och fått äran att spela in hela 23 avsnitt av Dybban flyttar in. Det har varit väldigt roligt. Och känns väldigt hedersamt att så många har öppnat sin dörr och bjudit in oss till sina hem. 

 

Några har fått lite återbetalning på det. Ramzi Jelassi bjöd vi retroaktivt på en EPT-titel. Likaså Robin Ylitalo. Och vi krönte hela skiten med att boosta Martin Jacobsons självförtroende så pass att han tog hem VM. 

 

Nu är det dags att ytterligare tacka och prisa alla som har ställt upp och gjort våra liv lite lättare under åren. Efter nyår spelade jag och min goda vän, fotograf och expertfisk - Danjo - in Dybban Awards. 

 

Vem vinner "Bästa kylskåp"? Vem har utfört det smaskigaste äventyret och kommit med de bästa pokertipsen? 

 

Kolla in programmet HÄR. 

 

Vi var 19 år när vi drog. Fyllde kylskåpet med jäger och gin. Solade i strumpor. Vi träffade så många nya människor. Jag minns dem än idag. Men har aldrig träffat dem igen. 

 

Den där skjortan är bättre till de där jeansen. Och nybränd hud. Svineri från balkongen. "William it was really nothing" i bakgrunden. 

 

Det var en tid innan facebook och instagram. Det som hände då delade man med alla som var där. Ingen annan. Jag hade aldrig ens hört talas om wifi. 

 

2015 är en solnedgång inget värd om man inte kan visa upp det i ett instagramfilter. Njutningen av nybakade bullar smakar inget utan minst 30 likes på facebook. 

 

Vi är bara barn.  

 

Och man skriver om händerna man vinner eller blir utdragen i. När man själv har tur heter det att man "kämpade sig tillbaka". Man kämpade sig tillbaka...

 

I helgen lade jag ut en instagrambild på ett blött kasino. Superweekend var tvungen att ställas in då CC var översvämmat. Man fick gå ut bakvägen för att inte hamna i ett 40 centimeters djupt hav. Det var som i en riktig äventyrscen. Typiskt när man för en gångs skulle hade dubbla average. Jag hade aldrig varit med om att en pokerturnering ställts in på grund av vädret. Personalen hann inte lämna innan det hade gett vika helt. Enligt aftonbladet blev de "invattnade". 

 

Och i natt kom jag trea Söndagssteken. Blev givetvis utdragen hela tiden. Men jag lyckades "kämpa mig tillbaka" ett par gånger. Som när jag fick in TT vs AA i början på finalbordet. Jag var aldrig orolig. Kämpa, kämpa...

 

Jag blir automatiskt tveksam till det perfekta. Bilderna och orden. Bakom den romantiska middagen med rödvinet och ljusen gömmer sig väl något annat? I de sköna semesterbilderna vilar väl en flykt? I fasaden av perfektion sitter väl en krackelering? 

 

2015 är ett blankt blad. Livet ligger framför oss. I tusen nya instagrambilder.

Jag var jultomte i år. Syrrans ungar gick runt som små katter kring het julgröt och längtade hela julafton. Jag minns själv den där längtan. Och varenda tomte. Stora ögonblick.

 

Så vem är då jag att kliva in i handlingen och sätta minnen för livet i ett barns huvud? 

 

Jag sa först nej. Det var för nervöst. Jag kunde inte bära upp kläderna. Blev tvungen att bryta den vita julen och tulla på farsans whiskyförråd för att sansa mig. 

 

Det slutade med att jag skrämde slag på barnen med någon slags brutal Sven Wollter-stämma. Men jag tycker att ungarna ska ha respekt för tomtem. Det är ingen gullgubbe. Å andra sidan är det väl inte bra om de börjar gråta heller. Men va farao. Lite spill får man räkna med för att sätta en karaktär. 

 

Det är dock lätt att bli resultatfixerad. Även ett perfekt spel kan gå med förlust under en enstaka session. När jag till sist kunde slänga käppen och ta av mig den kletiga masken så var känslorna blandade. 

 

Precis som efter gårdagens session på CC. Efter åtta timmars perfekt och tålmodigt spel låg jag 10k plus utan några stora slag. 

 

Sen fick jag in det mot en pratglad kille som spelade varje hand, ja varje hand, med 99 mot hans KJo pre flopp. Vi körde den två gånger och han vann båda. Några händer senare såg jag en flopp med K9s och floppade 99T med två klöver och fick stirra in i en röd sexa på turn som stegade en annan motsåndares 78o. Han klagade högljutt över att det kom en åtta på river som gjorde att han inte kunde ta betalt. Jag nynnade inte med i den klagosången. 

 

Lite efter det fick jag in det pre flopp igen mot killen som hellre hög sig i benet in till skelettet med en hemmagjord smörkniv än lade en hand preflopp. Jag hade AK och han TT. Vi körde den två gånger igen och han vann båda. Igen. 

 

Kvällen slutade en ny iphone back.

 

Och jag gick hem i kylan under denna trettondagsaftons morgon och förbannade mitt löfte om att aldrig mer köpa cigg. Förbi ett folktom Järntorg. Förbi grälande par på fyllan. Förbi tomma taxibilar. Tänkte på min insats som jultomte. 

 

Trots snart tio år som pokerspelare är jag fortfarande resultatfixerad. Mitt förnuft och mina känslor drabbar alltid samman med full kraft efter varje pokersession. Jag vet när jag har spelat bra och inte. Jag vet när jag har sprungit över EV och under. 

 

Ändå känner jag mig som en fenomenal pokerspelare när jag får in det med set i sjuor mot set i ess, hittar sista sjuan på river och vinner en 30k pott. Men funderar allvarligt på att lägga av när jag förlorat fyra flippar på raken under en kväll. 

 

Men nu kan jag alltid tänka tillbaka på min session som tomte. De uppspärrade barnögon. Rädslan där inne. Hur de vägrade sitta i mitt knä och istället gömde sig bakom soffan. Min stämma som ekade mot väggarna som Saurons avgrundsvrål. 

 

Jag kan tänka på mitt perfekta framträdande som under åren kommer att bli något de kommer att vänja sig vid. Hur barnen om några år kommer att inse att bakom tomtens råa yttre vilar ett hjärta av guld. Jag kommer att vinna i längden. Och ett spel som vinner i längden är bra. 

 

Men spill får man räkna med, tänkte jag samtidigt som jag bytte sida av Linnégatan för att slippa möta en drös fulla ungdomar som skränade ner. 

 

För det får räcka med lite spill...

 

Jag skrev om mina känslor efter andra dagens spel i WSOP Main Event här i Superbloggen. 

 

 

Van Hoof hade dominerat fullständigt under första finalbordsdagen när Jacobson kämpade som shortstack. Ändå kändes det som om Martin gick in med störst självförtroende. Han hade kommit bakifrån och hade plötsligt en stack att räkna med, mest erfarenhet och ett psyke av kevlar. 

 

Man får inte heller glömma att Van Hoof inte hade lyckats komma åt Jacobson under första dagen, medan han däremot lyckades göra livet riktigt surt för Stephensen genom att sätta hård press i positon. 

 

Jacobson gick ut hårt och 3-betade Van Hoof redan i första handen. Det gav ett direkt budskap om vem som bestämde och fick Van Hoof att vackla. 

 

Efter att ha haft en skräckinjagande staredown första dagen och suttit med en image likt en stenhård Bond-skurk valde Van Hoof att dra på sig ett par solglasögon. Rätt fula dessutom, så att han mer liknade en vilsen turist i Thailand. Jag förstår inte varför han ändrade på ett vinnande koncept? Men jag tolkar det absolut som att han inte riktigt litade på sig själv och att han kände sig pressad av Jacobson. Kanske trodde Van Hoof att Jacobson hade en read på honom som han kunde dölja med brillorna? 

 

Det sände också en tydlig signal om att Van Hoof gick att rucka på. Och Jacobson gnagde ner hans psyke. Lager för lager. Droppe för droppe. 

 

Om man studerade de tre noga så kunde man se stora skillnader i hur de tacklade pressen. Van Hoof andades tungt när han var inne i stora händer. Hans bröstkorg gick som en svag blåsbälg under den svarta tröjan. Stephensen såg samlad ut och spelade bra, men det fanns inget skräckinjagande med hans utrstålning. 

 

Jacobson däremot. Den enda utan solglasögon eller hög tröja som dolde halsen för pulsattacker. Han rörde inte en min. Eller en puls. Som om han höll andan. Och finns det något mer skräckinjagande vid pokerborden än någon som öppet blottar allt, men ändå ingenting? Någon som tycks övermänskligt. Och vet om det. 

 

När Martin återigen 3-betade Van Hoofs knapphöjning från lilla blind kände han sig nödgad att ställa in keramiken med A5s. Inget fel med det. Jag sa till min fotograf Johan innan Van Hoof ställde att det vore så magiskt om han ställer och Jacobson orkar syna. När Van Hoof till slut gick all in hade jag i alla fall förväntat lite stek av Martin. Det var ju ändå ett högst avgörande läge. Men istället synade han, med AT, snabbare än Phil Hellmuth kan rabbla upp hur många armband han har.

- Instacall?! What a beast! utropar Esfandiari i kommentatorsbåset. 

 

 

Man kan bara tänka sig hur ägd Van Hoof kände sig i det läget. Det var nästan så att jag själv kände mig ägd som ens tänkte tanken på att Martin i alla fall skulle tänka ett tag på synen. 

 

Det kändes som om Martin kom bäst förberedd inför det här finalbordet. Han hade verkligen gjort sin hemläxa och enligt uppgifter simulerat finalbordet mot pokervänner/pokerproffs över 40 gånger på nätet. Och som kommentatorn sa: 

- Vilken situation Jacobson än hamnar i så känns det som om han har varit där minst 100 gånger innan. 

 

Heads up så var det aldrig riktigt dramatiskt trots att man visste att en uppdubbling för Stephensen plötsligt skulle kunna vända på allt. Men efter att ha sett Martin nere för räkning (han själv kände givetvis inte så) så fanns det liksom inga tankar på att han kunde förlora när han även hade markerna och oddsen på sin sida. 

 

Det var även stort att höra Anton Wigg i en intervju efteråt där han sa att det här var det största som hänt i hans pokerkarriär, inklusive sin egen EPT-titel. Och att få bevittna den annars så lugna Micke Tureniec helt gå bananas på railen i Vegas. Det säger något. 

 

I dag känns det fantastiskt. Nu får vi se vad Martins världsmästartitel gör för pokern i Sverige och Norden. Det beror mycket på hur Martin tacklar medierna. Och om medierna ens vill vara med och bli tacklade? 

 

Jag är säker på att världsmästaren kommer att lösa sin del. De stora medierna har jag inte samma förtroende för. 

 

Men det är framtiden. Nu lever vi i nuet ett tag till. Vi har fått en svensk världsmästare i poker. Det är bara att njuta. 

 

Edit: För den som vill läsa mer om Jacobson bragd så har jag skrivit en sammanfattning HÄR om hur stort det egentligen är och reaktioner från pokervärlden. 

Det börjar dra ihop sig. Och jag har längtat sedan i somras när vi följde dramat från start till mål i Pokermästarna.

 

Den 10 november spelas finalbordet i WSOP Main Event. Vi har för första gången sedan 2006 en svensk med där. Och det är inte bara en svensk. Det är vår bästa svensk. 

 

Jag fick äran att hänga en heldag med Martin Jacobson hemma hos honom i London för att prata om känslorna inför ett pokerparti som kan förändra allt. 

 

 

Av 6683 spelare är de nu bara nio kvar som har chansen att bärga världsmästartiteln och 10 miljoner dollar. 

- Det finns bara ett mål kvar. Jag kommer att gå för det, säger Martin. 

I dag vann Andy SM i PLO för tredje året på raken. Det ska vara omöjligt. Ingen kommer någonsin klara det igen, så jag antar att det är omöjligt. 

 

Jag undrar seriöst vad oddsen är? Det måste vara ungefär lika stor chans att Mattias Andersson vinner en EPT. Det ska vara omöjligt, för han spelar dem inte ens. 

 

Men just nu är det bara att ta av sig hatten. Grattis J-low!

 

Och tack för insikten att även det omöjliga är möjligt. Eller att det är möjligt att vara omöjlig. Typ.  

 

"Meningen med livet är att ta tillvara på de små sakerna. Inte jäkta runt som man gjorde förr och jaga den där jävla glamouren." / Klas Ingesson. 

 

Jag fick aldrig träffa min morfar. Han blev bara dryga 40 år. Men han lever i mig.

 

Ibland fantiserar jag om hur han var. Hur hans röst lät. Vilken gångstil han hade. Och vad vi hade pratat om. Men han fick aldrig träffa något av sina barnbarn. I dag skulle han ha haft 20 stycken, eller nåt...

 

Cancern tog det ifrån honom. Cancern tog det ifrån oss. 

 

Och jag minns det som igår när jag jag satt i sittbrunnen. Jag, farmor och farfar. Segelbåten var över nio meter lång och mäktigare än Titanic i min värld. Farmor sa att hon hade ont i magen. Att hon haft det en tid. Det bestämdes att hon skulle ta en snabb paus från seglarsemestern för att ta sig till ett sjukhus.

 

Men hon kom aldrig tillbaka till den där sittbrunnen. Cancern hade spridit sig. Det var för sent. Hon dog 53 år gammal. Och jag hatade cancern mer än jag någonsin hatat någonting annat. 

 

Hatet har inte lagt sig. 

 

I natt dog Klas Ingesson. Han blev ungefär lika gammal som morfar. Det är inte många människor som man vet att man kommer att minnas tills hjärnan inte fungerar längre, men "Klabbe" är en sådan. Han förkroppligade allt det jag ser upp till. Och som 12-åring var han med och gav mig mitt livs största sportsliga ögonblick. Nej, jag kommer aldrig få uppleva något liknande som VM -94. Det är omöjligt. 

 

Han verkade starkast i världen. Både mentalt och fysiskt. Det räckte för att lura blodcancern i fem år. Men inte längre.

 

Det går inte en dag utan att jag tänker på att den där kräftan ska komma och nypa någon som jag älskar. Den har ju gjort det förut och oddsen är alldeles för låga på att den kommer att göra det igen. 

 

Får jag sätta odds på min egen dödsorsak så är cancer en lågoddsare och det är en anledning till att jag aldrig tänker pensionsspara. Å andra sidan är jag en gambler som gärna lirar på det oväntade. Mormor är 80 bast och jobbar fortfarande heltid. 

 

"Visst fan är jag rädd för att dö. För ett tag sedan var jag på en begravning och då kunde jag se mig själv ligga där i kistan. Samtidigt har vetskapen om att inget är för evigt gett mig en inre frid. Jag tar tillvara på livet på ett helt annat sätt idag, jag mår konstigt nog bättre i huvudet än jag någonsin har gjort. Allt är så klart. Och det är jävligt underbart." / Klas Ingesson

När Johnny Wahlqvist var 11 år bestämde han sig för att bli starkast i världen. 

- Tänk realistiskt, sa folk i hans närhet. 

- Ja, men det är ju det jag gör! svarade Johnny. 

 

Han tittar på mig och skrattar. 

- Ska man hålla på med det här och bli bäst så måste man vara lite galen. 

 

I hans ungkarlslägenhet i Simrishamn försår man direkt vad Johnnys liv cirklar runt. Styrkelyft. Tv:n är en tjockis från 80-talet. Det är VHS som gäller vid filmtittande. Mitt i rummet står en träningsbänk. Johnny är 42 år, men har fortfarande kvar sina första vikter som han startade med för 30 år sedan. 

- Det är nostalgi. För att bli riktigt stark måste man leva i karga förhållanden, förklarar han. 

 

I hjärtat av lägenheten står bokhyllan som är resultatet av allt slit. Nej, det är inte själva bokhyllan i sig som säger något, utan det som finns i den. Hundratals medaljer och pokaler. 

 

Som 11-åring bestämde han sig för att bli starkast i världen. 25 år senare, 2008, blev han det genom att lyfta över 330 kilo i bänkpress och vinna VM-guld. Jag själv har 42 kilo i personligt rekord...

 

Innan dess hade han redan blivit överlägsen i Sverige. Idag har han 18 SM-guld på meritlistan. 

 

Vad man än håller på med så tror jag att man alltid kan lära sig av de bästa, vad än de bästa är bäst i. 

- Man måste våga vara lite nydanande. De säger att man ska träna si eller så, men man har sin egen sammansättning i kroppen som man måste lyssna på, säger Johnny när vi sitter på en bänk i gymmet och eftersvettas.  

 

Det är inte den som tränar mest som alltid blir bäst, utan den som tränar smartast. Det gäller även i poker. 

 

- Och man ska ha klart för sig att alla drömmar är möjliga. Det är bara det att det kan ta lite längre tid... fortsätter han.  

 

I går släpptes det första avsnittet av "Bäst i Sverige". Där hälsar jag på fem svenska mästare för att ta reda på hur det är att vara bäst. I första avsnittet får vi träffa tyngdlyftningssveriges svar på Zlatan. Och bufféernas skräck. Johnny Wahlqvist.  

 

Hela min uppväxt har vi kallat det för "negerbollar". Det var bara så man sa. 

 

Nu känns det ju för jäkligt att man inte får kalla chokladbollar vad man vill i det här landet. Och Pippi Långstrumps pappa får inte ens vara negerkung längre. Astrid Lindgren skulle ju vända sig i sin grav om hon visste vad vi utsatte hennes svenska kulturarv för. 

 

En rad Sverigedemokrater har redan hotat med att fly landet...

 

Kanske finns det någon svensk-koloni någonstans där man kan få vara svensk på riktigt? 

 

Dessutom har trilling-nöten blivit bortplockad från Alladin-asken? SERIÖST!?? Nu är råttet mågat! Jag är iförsig allergisk mot nötter. Men ändå. Principen. Allt handlar om principen. Det ska vara som det alltid har varit och den som inte fattar att det var bättre på 40-talet har ingen verklighetsuppfattning what so ever! Då fanns det ingen fattigdom, arbetslöshet eller rasism. 

 

Jag har även hunnit med att ha mest otur i världen ett antal gånger vid pokerborden så det känns inte som om det finns något slut på lagen om alltings jävlighet. 

 

"Men jag tycker inte det är rasistiskt att säga negerboll!" 

 

Nähe? Men kalla det för vad du vill då. Jag tycker inte det är elakt att kalla dig för rövhål. Men om du inte gillar det så kan jag faktiskt tänka mig att låta bli...

 

Det är komiskt att så många svenskar verkligen tycker att det är viktigt för dem att få säga eller läsa ordet "neger". Som om det var ett centralt ord i deras språkbruk som används på daglig basis i viktiga sammanhang. Som om alla verb och adjektiv försvann samtidigt. Det kommer bli fullkomligt omöjligt att uttrycka sig nu!  

 

Astrid var aldrig någon patriot. Hon hatade nationalism och tanken på att dela in folk efter var man är född. Hade hon skrivit Pippi idag hade hennes pappa varit sjörövarkapten istället för negerkung. Så jag tror snarare hon gör en glad piruett om hon kan röra sig.  

 

I helgen var det Superweekend på kasinot. Fick ett högt par under mina 8 timmars spel. Raketerna. Två syn på mitt uppslag. 9-hög flopp. Knappen hade 99. 

 

Hann bli bjuden på en Balkan-drink jag aldrig testat bestående av rödvin och coca cola. Mycket godare än vad det låter. 

 

Och fick tillbaka 1300 spänn för mina procent i Kalle. För det ska jag köpa ett paddle-racket. En sport jag lärt mig älska de senaste veckorna. En bladning av tennis och squash. TESTA! 

 

Kasinon i Sverige är så riggade! Tacka vet jag 40-talet. Då var det bättre. 

 

Allt var bättre på 40-talet. Förutom att jag inte fanns och paddle inte var uppfunnet. Men det är säkert någon som levde då som ligger bakom bägge delar...

- Du ser lite plufsig ut! 

 

Va farao säger han?! tänkte jag, samtidigt som jag slängde en 64s i mucken endast på grund av ångesten från ett plötsligt medvetande av valkar över byxkanten. 

 

"Farao" är ett ord som följt med mig sedan jag var liten. Det är ett bra substitut för svärord, som jag använt i alla tider för att slippa missbruka herrens namn. Men vad har jag fått för tack det? En obotlig fettma? 

 

Livet som pokerspelare är onyttigt. Det är Ahlgrens bilar och ljummen Hof vid live-borden. Kall pizzaslice vid datorn. Dåliga sömnvanor. 

 

Pokern är inget annat än en man som älskar kvinnor som är så tjocka att de inte kan ta sig ur sängen. Pokern är en feeder. 

 

Men ska jag verkligen behöva ta tjockis-hån från andra pokerspelare för det?! 

 

Tydigen har fokus på min fettma kommit från en pokerpodcast. Jag vill inte göra reklam för den genom att skriva ut dess riktiga namn utan kommer endast att kalla den för mobbing-podcast. 

 

Även dybban har känslor. I dag har jag inte ätit något annat än en halv gott&blandat-påse. Och letat febrilt efter en billig PT på nätet. 

 

Om ett halvår ska jag väga som högst 1,4 Valterego. Eller en halv Koivu. 

 

Ikväll ska jag åka till Gamla Ullevi och kolla på när Öis befäster den åtrovärda förstaplatsen i division 1 södra mot Trollhättan. Jag drar igång mitt nya smala liv genom att kolla på när andra svettas. 

 

Man måste ju börja någonstans...

Vi lever i en tid då Paradise hotell får ta emot fler ansökningar än landets lärarhögskolor. En tid då vi tvingas välja sida. Då "vi och dom" är inpräntat i varje svensk skalle. 

 

Jag bor i en storstad. Men är sprungen ur småstäder. 

 

"Vi och dom" handlar inte främst om det alla hakat upp sig på. Svenskar och invandrare. Det handlar om storstad och landsbygd. En milslång vallgrav har grävts där emellan. Det visar inte främst valet. Landsbygden missnöjesröstar i mycket högre grad. 

 

När jag besöker Norrlands inland visar de lokala nyheterna hur politikerna sparar in på Åseles största trygghet - deras enda ambulans. Åsele har 16 mil till närmsta storstad, Umeå. 

 

När jag bilade genom Sverige i somras körde jag igenom mina gamla trakter i Värmland. Lesjöfors. Nykroppa. Jag tog en avstickare in i Filipstad för att suga in den sentimentala atmosfären av gatan jag växte upp på. Där jag sprang barfota. Där jag blev utskälld av mina finska grannar för att jag ritade obscena teckningar med vit krita på asfalten.  

 

Stan såg ut precis som när jag lämnade den för 20 år sedan. Precis likadan. Fast 20 år äldre. Samma färg på husen i centrum, som nu var flagnad och blek. Men leksaksaffären fanns inte längre. Inte ett gäng andra butiker heller. Det växte gräs upp genom gatstenarna. Hade inte Nils Ferlin varit förstenad på sin parkbänk vid Skillerälven hade han garantera skrivit en dikt om det.  

 

Även huset jag växte upp i var på gränsen till förfall. Tegelstenar fattades i fasaden. Gräsmattan växte okontrollerat. Fönstren gapade tomma. Ingen bodde där längre. 

 

Sedan jag flyttade har Filipstads kommun tappat 3000 av sina dryga 13000 invånare. Och det är inte de äldre som flyttat.  

 

SD får över 20 procent av rösterna i orter där det inte bor en enda invandrare. Orter där befolkning är genuint rädda för framtiden. Oroliga över sin pension. Sin hembygd som står i förfall. 

 

Moderaterna har på många sätt lyckats hålla ihop landets finanser under en ekonomisk kris. Men de har inte lyckats hålla ihop landsbygden. Där har det blivit sämre. Det har de fått betala för nu. Landsortsborna har änvänt den enda utvägen de har för att påverka politiker och storstadsbor - sin rösträtt. 

 

Reinfeldt har avgått. Och vad kommer efter honom? 

 

En av de största favoriterna att ta över de blå är Anna Kinberg Batra. Kvinnan vars mest kända uttalande är: 

- Stockholmare är smartare än lantisar, tycker jag. 

 

Det ser mörkt ut på moderaternas avbytarbänk, som Arne hade sagt. 

 

I kommunvalet var det bara i två andra kommuner där SD procentuellt ökade mer än i Filipstad, jämfört med förra valet. Totalt fick SD 6 mandat i kommunfullmäktige. Men de hade bara två på sin lista. Hade Nils Ferlin varit vid liv hade han säkert skrivit något sorgset vackert och smart på en servett. 

 

 

Själv öppnar jag upp en pokerklient och stannar inne.

Gårdagens söndagsgrind var ett kapitalt misslyckande. Likaså lördagens Superweekend i Göteborg där jag bustade efter åtta timmars spel med kvällens första set. Men det känns ok ändå. 

 

Är det någon gång man får reda på en pokerspelares verkliga personlighet så är det i motgång. 

 

Jag vet inte hur många gånger det hänt att man suttit och haft det trevligt vid borden med en person. Han har skrattat, skämtat, tjötat. Tills han förlorar en stor pott. Då händer det något inom honom. Kanske vräker han ur sig en förolämpning, en allmän svordomsramsa, eller bara bli helt tyst och man kan bokstavligen ta på det svarta moln som från ingenstans bildats över honom. 

 

Det är lite sorgligt. Men man lär sig mycket om människor och människans psyke vid pokerborden. Framförallt i motgång. 

 

Precis en sådan spelare mötte jag i Malmö Open. Om det handlade veckans pokerkrönika. Den hittar ni HÄR. (Och nu ska länken funka också.) 

 

Efter krönikan så var det flera pokerspelare som hörde av sig och hade exakt samma erfarenheter av denna dansk. Det var rätt kul. 

 

Vid ett pokerbord kan man förlora så mycket mer än cash. Något så mycket viktigare än pengar - sin värdighet. 

 

Jag har extremt svårt att se upp till duktiga spelare som inte klarar av att hantera sina känslor i motgång. Daniel "Jungleman" Cates är ett exempel. Trots att han i år är världens mest vinnande på nätet så kan han inte sluta gråta ut i chatten när han förlorar. Och han är likadan live. Ett geni och jättebebis i samma kropp. 

 

I senaste säsongen av Premier League, som jag varmt kan rekommendera (finns på youtube med över 20 avsnitt). Ser man en Cates som skakar på huvudet och blir genuint irriterad över VARJE pott han förlorar. Om det så beror på att hans bluff blir synad så har han ändå haft otur. "För hur kan motståndaren ha något varje gång." 

 

Analyserar man däremot hans spel så springer han knappast under EV. Han får bland annat in det med JJ mot ett överpar i ett viktigt läge och drar ut. Då är det lite mer rättvist. Han har ju haft så mycket otur innan...

 

Många svenskar jag sett ute på touren är verkligen föredömmen när det kommer till hantera motgångar. Jag tror vi är klart bäst i världen. Jag glömmer aldrig Ramzi som i slutskedet av förra årets WSOP Main (cirka 100 kvar) fick in det med KK vs JJ i en pott som skulle tagit honom till topp 5 i chipcounten. Han rörde inte en min när knekten kom på river och beklagade sig inte ens i intervjuerna efteråt. Han ansåg att han sprungit rätt bra vid pokerborden tidigre i livet och inte hade något att klaga över. Så talar ett proffs. 

 

Det har varit mycket CC de senaste veckorna. Jag måste bland annat lägga in ett ryck i deras turneringsranking där jag inte hunnit skramla ihop så många poäng ännu. Vill ju gärna bli topp 18 för året så jag får spela årsfinalen. Som regerande mästare vore det ju en skam att inte ens få försvara sin titel. 

 

Så ikväll blir det 500 rebuy. Får se om jag kan gnälla in ett bra resultat...

Det finns inget parti som skiter i det blå skåpet oftare än SD. Andra partier gör det också, men SD:s representanter har gjort det till en konstform. Ingenting förvånar längre när det gäller SD. 

 

Oftast lyckas de bara med att skriva osmakliga, rasistiska kommentarer anonymt på diverse högerextrema sajter. För att sedan bli påkomna och hävda att det inte var de som skrev. Någon kan ha brutit sig in i deras hem, lånat datorn, loggat in på högerextrema sajter med deras inloggningsuppgifter och skrivit rasistiska kommentarer. Fullt rimligt.

 

Andra SD-politker tar det ett steg längre. De skriver ut rasistiska kommentarer direkt på facebook i eget namn. "Åk hem med den bananbåt du kom hit med..." skrev någon om vår löpstjärna Aregawi. Fullt rimligt. 

 

Expo gjorde nyligen en undersökning som visade att var tredje Sverigedemokratisk politiker bryter mot sin egen "nolltolerans" på facebook genom att skriva eller dela rasistiska åsikter. 

 

Problemet är att deras väljare inte bryr sig. Deras opinionssiffror påverkas inte ett skit av att de om och om igen blir påkomna med att vara rasister. 

 

Jag har en hel del vänner som antagligen kommer att rösta på SD den 14 september. Så fort de berättar vad de tänker rösta på så måste de alltid försvara sig med orden "Men jag är inte rasist för det..." Eller den klassiska: "Jag är inte rasist, men..."

 

Jag skulle aldrig hävda att någon som röstar på SD är rasist. Det är fel att sätta en kollektiv stämpel på människor. 

 

Men. Ni röstar på ett parti som är skapat av aktiva nazister. Och som idag drivs av människor som öppet sprider rasistiska åsikter. Ni gör vad ni vill med den informationen. 

 

Jag är så trött på åsikter som:"Vi kan ju inte ta hand om alla." "Vi måste ta hand om oss själva först." "Indvandrarna tar våra jobb..." 

 

Det är så otroligt historielösa argument. Och är det inte konstigt? De som säger att de värnar mest om Sverige och "svenskheten" vet minst om vår historia. (Det har givetvis att göra med att de som röstar på SD är en grupp som till stor del saknar utbildning, och har svårt att att ta in information som inte stämmer överens med deras världsbild. Det drar SD nytta av genom att sprida populistiska myter.)

 

Det här landet är byggt av invandrare. Utan deras erfarenheter och kunskaper hade vi inte varit där vi är idag. Vi har tagit hit människor från andra delar av världen så länge Sverige har varit ett land. De har ritat våra städer, ökat våra insikter och kassakistor. 

 

De har kommit hit och startat företag och på senare år tagit jobb som infödda svenskar är för fina för att ta. De tar hand om våra gamla, våra sjuka. De har har en stor del i vår välfärd. 

 

I dag lever vi i en verklighet där miljontals människor flyr för sina liv från delar av världen som är ett rent helvete. Vi har inte varit med om något liknande på 70 år. Då vill SD stänga gränserna och minska invandringen med 90 procent. De hävdar att det är mer humant att hjälpa på plats. Då kan man hjälpa fler. 

 

Så låt oss sätta oss in i livet i ett flyktingläger. Givetvis ska vi hjälpa på plats med mediciner, sjukvård, mat och vatten. Men sen? Var ska flyktingarna ta vägen sen? När de fått den akuta hjälpen ska de bo kvar i dessa miserabla flyktingläger med sina familjer? Ska de åka "hem" sen? Ett hem som inte finns längre. Det handlar inte främst om att deras boende är förstört, utan att de riskerar ett skott i bröstet, en snara runt halsen eller i bästa fall ett liv i fängelse på grund av att deras politiska åskådning, religion eller sexualitet inte passar in. Det är bara att gå till sig själv och fundera på vad man själv hade gjort i deras läge. Och hur man själv skulle vilja bli mottagen. 

 

Det är inte så lätt som alla SD:are tycks tro att få uppehållstillstånd i Sverige. De allra flesta får det inte. Vi har inga öppna gränser, långt därifrån. Men SD vill gärna att vi ska tro det. 

 

Nu, i denna misär, vill de stänga gränserna. De vill behålla allt det goda som invandrarna har gjort för Sverige. Men nu, när det behövs som allra mest, så vill de inte erbjuda en fristad längre. Arbetskraftinvandrare som vi kan ha nytta av är dock fortfarande välkomna... 

 

Många SD:are har mycket roligt åt F! och deras budget. Men har de läst sin egen? Det är en budget bestående av ett svart hål byggt på fantasisiffror. 

 

Men lika lite som de bryr sig om att SD skiter i det blå skåpet med väldigt jämna mellanrum. Lika lite bryr sig deras väljare om budgeten. En budget som går ut på att vi kommer att spara in ex antal miljarder på att mota bort flyktingar. Enligt ledande ekonomer är det dock helt omöjligt att spara in så mycket pengar som Åkesson hävdar att vi ska på så kort tid. 

 

SD hävdar att en röst på dem är en röst på förändring. Jag kan nog hålla med om det i ett fall - på kommunnivå. Röstar man på SD där finns nämligen en chans att det lämnas en tom stol i kommunfullmäktige. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med kvalificerade SD-politiker på lokalnivå. Det har vi sett prov på under året med ett par tragikomiska intervjuer med SD:s inköpta representanter som haft bomull i hjärnloben när de ska svara på frågor om politik. 

 

SD-väljare pratar ofta om vikten av demokrati. Att de ska få tycka vad de vill. Men så fort någon, på helt demokratiska grunder, påpekar att deras politik suger så blir de galna. På SD-forum påhejas hot om våldtäkter på meningsmotståndare. 

 

Lika mycket som ni får tycka att SD är bra får jag tycka att partiet suger hårdare än något annat parti som någonsin suttit i riksdagen. Det är MIN rätt att tycka. 

 

Skillnaden är att jag vet varför jag tycker som jag gör. En majoritet av alla SD:are jag pratat med har ingen aning varför de tycker SD är bra, förutom att de vill begränsa invandringen. De har noll koll på budget eller andra frågor. De drivs av missnöje och har nu hittat ett parti som lovar just dem guld och gröna skogar. Men har ingen aning om HUR SD ska finansiera dessa drömmar. De är fast i en bubbla som är omöjlig att nå igenom. 

 

Den 14 september är det val. Vill ni rösta på ett parti som är bäst i Sverige på att skita i det blå skåpet så har ni all rätt att göra det...

Det är svårt att undgå. Politiken. Försöker hänga med i tv-debatterna och vad som skrivs. Tyvärr tvingas man förtära mycket skit på vägen mot upplysning. Senast var det Big Brother-Tobbe på Rekat och klart som försökte dra något slags strå till stacken och tippa F! över 4% och samtidigt såga "dumma flickvänner", samt presentera en smaklös barndomsskildringen om Palmes död. 

 

Det finns så mycket dårskap i jakten på uppmärksamhet. Och i detta fall menar jag inte främst den katastrofala reken att F! skulle kunna komma in i riksdagen i år. Den chansen är inte stor. Knappast en på drygt fyra som Holm tycker är ett bra spel. F! har i själva verket backat i alla undersökningar den senaste tiden och ligger nu runt 2%. 

 

Jag är uppväxt i en blå släkt. Mormor är stenhård moderat. Farmor var aktiv i Folkpartiet. Som liten pyssling fick jag tidigt lära mig vilken sida jag skulle heja på i valen. Då var politik mer som en fotbollsmatch där jag höll på en färg på en tröja utan större anledning än att just färgen tilltalade mig. 

 

14 september är det val. Och jag försöker slåss med mina demoner för att komma fram till var jag ska lägga min röst. Jag har under åren röstat på båda sidor, sammanlagt på fem olika partier i olika val. 

 

De flesta partier koncentrerar sig mer på att smutskasta motståndaren än att presentera vad de själva tycker. Vad ger det mig? 

 

Jag är vit. Man. Infödd svensk. Medelklass. Jämfört med de flesta har mitt liv varit en gräddfil enbart på grund av vad jag föddes till. Jag vann min största lotto-vinst innan jag ens lämnat fostervattnet. 

 

Frågan är nu om jag ska rösta för att mitt liv ska bli, om möjligt, än mer prilivigerat? 

 

Ska jag rösta för vad som är bäst för mig personligen, eller vad jag tror är bäst för samhället i stort? Jag tror till 100 procent på det andra alternativet. Men vilken politik leder dit och hur ska jag få reda det?

 

Jag känner inte att något parti är mitt. Bara att några absolut inte är det. 

 

Det är sällan eller aldrig vi diskuterar politik vid pokerborden. Det är konstigt. Få människor kan bli så beroende av vilka som styr vårt land än professionella pokerspelare. Den dagen det är över så väntar antagligen studier, vanligt kneg, arbetslöshet eller eget företagande. På ett eller annat sätt är eller kommer du med stor sannolikhet bli beroende av vad dem vi röstar fram tycker och beslutar. 

 

Vad röstar ni på? Övertyga mig om varför ert val borde vara mitt...

Jag är på plats i en stad med vingar. Visserligen stulna vingar, men de funkar bra ändå. Malmöborna pratar inte om något annat än fotboll idag. Och jag kan förstå dem. Hade inte Bjoelle och Plåtniklas varit så otroligt ointresserade av bollsport så hade jag varit och sett matchen på plats igår. 

 

Jocke-Gais hade ju biljetter att sälja för bövelen! 

 

Bjoelle får betala retroaktivt i rödvin eller något annat som han tycker om. Herregud vad den mannan älskar rödvin...

 

Spelade 5k sidoeventet igår på Malmö Open. Hur det gick kan ni läsa i veckans pokerkrönika HÄR. 

 

Imorgon drar Main Event igång för 15k. Idag går PLO för 3k. Det har precis börjat. Jag suger verkligen på PLO. Det går ju liksom inte att folda när man har fyra kort. Än värre när man har kåk. Hur ska man kunna lägga en kåk? 

 

Jag har sagt att jag inte ska spela, men cashgamet gick ok igår så jag kanske, kanske kostar på mig det som rekreation ändå. Annars blir det cashgame, vilket givetvis är det ekonomiskt korrekta alternativet. 

 

Efter att ha spelat mycket cg i Göteborg ett par veckor är det kul att spela mot nya ansikten. Synd att det är så svårt att förstå vad de säger bara. Skånska borde få en egen ordbok. 

 

Jag fick äran att se en del "intressanta" spel igår. För att vara snälla kan jag kalla dem nyskapande och kreativa. Om man vill vara elak kan man ju kalla dem för "i-längden-inte-så-vinnande". Det är inte någon idé att försöka skriva några handanalyser, för de där händerna går inte att analysera...

 

Kul var det i alla fall. Återkommer om hur Main Event springer ut och hur många glas rött Bjoelle snittar per dag...