Benskydd & Pungkulor
Mina små benskydd. Jag fick ärva dem 2001 av den då urgamla vänsterbacken Tälth. Han var 34 år och hade spelat fotboll i division 1. Eksjö storsatsade och gav Tälth 40 000 spänn för att hjälpa vårt division 4-lag upp i trean. Det hjälpte inte.
Men skitsamma. Tälth var en kul prick. Han hade till exempel bara en pungkula, lärde mig dricka gin och utbrast alltid "Nu ska vi ha kul!" innan vi gick ut till match. Och jag tyckte att det var förjädra skoj. Fotboll var det bästa jag visste, jag levde för den.
En dag slutade Tälth i laget. Men innan dess hade han gett mig sina gamla benskydd. De var så små att de vägde som två pappbitar. Och de hjälpte ungefär lika mycket mot en spark på smalbenet. Ändå bar jag dem varje match tio år framåt. Som en liten hyllning till Tälth som var så glad trots att han bara hade en pungkula.
Jag har fortfarande kvar ärren efter dobbarna som godkända benskydd hade skyddat mig emot. Men det var ändå värt det, jag fick för mig att de gamla relikerna gjorde mig lite snabbare.
I år är första sommaren på 23 år som jag inte har några blå naglar. Fötterna är visserligen snyggare, men det känns ändå konstigt utan de där naglarna. Jag saknar att spela fotboll. Särskilt när man glor på fotbolls-EM kvällarna i ända.
Då minns jag alla gamla lagkamrater. Lustiga tränare. Mål. Tjyvnyp. Glidtacklingar. Domartabbar. Skottfinter. Nervös väntan i omklädningsrummet innan match. Röda kort. Timmar med skitsnack i bussen. Förolämpningar på planen. Och underbara segervrål.
Om jag ska vara ärlig började nog min fotbollskarriär att dala redan när jag förälskade mig i pokern. Plötsligt fanns där något som jag faktiskt tyckte var ännu roligare. Något som kunde konkurrera med känslan av att gå ut på årets första grästräning.
Jag lider av kronisk nostalgi. Att nu följa fotbolls-EM är underbart, men samtidigt lite sorgligt. För jag kan inte längre kalla mig fotbollsspelare. Just nu är jag endast en fem kilo för tung pokerspelare. Med två gamla benskydd i garderoben .
Och två pungkulor mellan benen. Det är inte alla som tänker på hur många pungkulor man faktiskt har. Men på grund av Tälth och fotbollen har jag lärt mig att uppskatta just den tvåsamheten. Bara det.
Som de skulle ha sagt i Bullen. Det är inte benskydden på bilden som är med i texten...
Sen skickar jag med en Bullen-fråga också. Varför har man egentligen två pungkulor när det verkar gå lika bra med en? Funkar det typ som med njurarna eller, bra att ha en i reserv?
Men skitsamma. Tälth var en kul prick. Han hade till exempel bara en pungkula, lärde mig dricka gin och utbrast alltid "Nu ska vi ha kul!" innan vi gick ut till match. Och jag tyckte att det var förjädra skoj. Fotboll var det bästa jag visste, jag levde för den.
En dag slutade Tälth i laget. Men innan dess hade han gett mig sina gamla benskydd. De var så små att de vägde som två pappbitar. Och de hjälpte ungefär lika mycket mot en spark på smalbenet. Ändå bar jag dem varje match tio år framåt. Som en liten hyllning till Tälth som var så glad trots att han bara hade en pungkula.
Jag har fortfarande kvar ärren efter dobbarna som godkända benskydd hade skyddat mig emot. Men det var ändå värt det, jag fick för mig att de gamla relikerna gjorde mig lite snabbare.
I år är första sommaren på 23 år som jag inte har några blå naglar. Fötterna är visserligen snyggare, men det känns ändå konstigt utan de där naglarna. Jag saknar att spela fotboll. Särskilt när man glor på fotbolls-EM kvällarna i ända.
Då minns jag alla gamla lagkamrater. Lustiga tränare. Mål. Tjyvnyp. Glidtacklingar. Domartabbar. Skottfinter. Nervös väntan i omklädningsrummet innan match. Röda kort. Timmar med skitsnack i bussen. Förolämpningar på planen. Och underbara segervrål.
Om jag ska vara ärlig började nog min fotbollskarriär att dala redan när jag förälskade mig i pokern. Plötsligt fanns där något som jag faktiskt tyckte var ännu roligare. Något som kunde konkurrera med känslan av att gå ut på årets första grästräning.
Jag lider av kronisk nostalgi. Att nu följa fotbolls-EM är underbart, men samtidigt lite sorgligt. För jag kan inte längre kalla mig fotbollsspelare. Just nu är jag endast en fem kilo för tung pokerspelare. Med två gamla benskydd i garderoben .
Och två pungkulor mellan benen. Det är inte alla som tänker på hur många pungkulor man faktiskt har. Men på grund av Tälth och fotbollen har jag lärt mig att uppskatta just den tvåsamheten. Bara det.
Som de skulle ha sagt i Bullen. Det är inte benskydden på bilden som är med i texten...
Sen skickar jag med en Bullen-fråga också. Varför har man egentligen två pungkulor när det verkar gå lika bra med en? Funkar det typ som med njurarna eller, bra att ha en i reserv?
Kommentarer
Postat av: Roffe
Kan vara bra ifall man får hole in one.
Kolla bara Tälth.
Utan sin andra vore han helt utan, och hur kul är det?
Trackback
