dybban poker

Det har varit en krogig väg, men jag tror att jag börjar lära mig. Lära mig att livet har så många möjligheter och avfarter, och att det bara är jag som kan bestämma vilken väg som är den rätta. För mig.

Jag sitter här och deppar lite över en mindre bra grindkväll. Hur många räkmackor back det blev vet jag inte. Reflektionerna får ni läsa här.

Men besvikelsen är egentligen av fiktiv karaktär. Den finns nämligen inte. På riktigt är jag mest upprymd. I morgon bär det återigen till Göteborg för att kolla på lägenheter. Även om vi är långt gångna i en budgivning vill vi ha flera alternativ om det skulle skita sig.

Hur mitt liv kommer att fortsätta i Göteborg vet jag inte. Jag vet bara att det känns rätt. Och den känslan ska man oftast lita på. Tills vidare tänker jag åka till Småland varannan vecka och jobba kvar på min fina lilla blaska. Och varannan vecka tänker jag vara pokerspelare. Med närheten till Kasinot kommer det säkerligen bli en mer omväxlande arbetssituation än tidigare.

Även om de där förbaskade hårflikarna kryper upp någon millimeter per år (tur jag har så mycket lugg) så känner jag mig mer tillfreds med livet än på länge. Just nu är det som om allt sköter sig själv. Jag har ritat en karta i mitt huvud, vägarna är förberedda. Måsten och oro för morgondagen finns inte. Jag koncentrerar mig bara på nuet. Och att njuta så mycket som möjligt av det. Vår bästa tid är nu, sjöng farfar.

Nu måste jag krypa till kojs så jag kommer i håg att fråga om stambyten imorgon...