dybban poker

Tänk er att någon kör dig 100 mil rakt ut i skogen. Där står ett hus med en skylt, "Harry´s". Ni går in, betalar en oskälig summa i entré och börjar utforska stället. Ni förstår rätt snabbt att allt inte står rätt till. För det måste väl vara något fel när till synes friska människor, år 2010, går upp i emotionell extas av att Linda Bengtzing spelas i högtalarna? Eller när de dansar hjärtat ur sig till ännu ett Greasemedly? Jag är inte kräsen på något sätt när det gäller uteställen. Men Harry´s i Värnamo kan inte klassas som ett uteställe. Det är ett socialt experiment.

I helgen var jag på kräftskiva i Jonas Therns hemstad tillsammans med delar av min gamla journalistklass. Jag älskar den klassen. Den består av galna, humoristiska, intelligenta, varma människor. Sprit tål vi dock inte. Det konstaterade jag åter igen, när jag under kvällen gick med på ännu ett vad med två meter Nils. Det var ett så kallat "Chicken race". Två heterosexuella personer av samma kön ska då sakta, sakta möta varandra ansikte mot ansikte. Den som först vänder bort huvudet förlorar ära, och en ansenlig summa pengar.

Problemet med detta vad är att Nils inte är skapt som alla andra. Han har, som han själv uttrycker det, "ett helt charkuteri i ansiktet". Hans läppar är stora som två falukorvar. Så helt plötsligt satt hela församlingen och storögt följde vår kamp, man mot man, ansikte mot ansikte. Skräcken jag kände när "charkuteriet" närmade sig, centimeter för centimeter, hade inte ens Stephen King kunnat förklara med ord. Jag hamnade i ett stort dilemma när jag alldeles för sent förstod att Nils inte skulle vika av, att han skulle svälja mig levande. Hur viktigt var det att vinna en dagslön egentligen? Utan att gå in på hur mycket jag förnedrade mig innan nederlaget kan jag konstatera att pengar inte är allt. Jag lade mig platt, knäböjde, gav upp.

Efter kräftor, grillad Halloumiost, oräkneliga skratt och rablandet av några pokerhänder (Nils är fortfarande i chock över att Donny synade hans all in med Q3o och drog ut hans AK för tre år sen) så var det så dags att beöka stans "uteställe". Och ja, är ni sugna på att göra sociala experiment? Åk 100 mil rakt ut i skogen till Harry´s i Värnamo. Betala hundratjugo spänn för chansen att se Bengan, 40, med ring i örat och tondöva danssteg, flörta upp stadens 20-åriga prinsessa med en paraplydrink. Och faktiskt lyckas. Ibland är sociala experiment äckliga och fascinerande på samma gång.

Men så, när jag stod där vid baren och kisade ut över dansgolvet med nattens sista öl i handen, såg jag mig själv med ett nonchalant, nedvärderande leende i fejjan. Jag tvingade mig själv att sudda ut mitt dumma flin. Vem var jag att skratta åt dem? Vem var den socialt missanpasade egentligen? När jag tänkte efter kom jag fram till att det i dagens Sverige säkerligen är mer socialt accepterat att dansa sig svettig till Greasemedlyn än att betala för att hångla med två falukorvar...