dybban poker

Jag har förlorat alla känslor för min gamla favoritskjorta. Just nu är den bara en i mängden av skjortor. Och vi som har haft så mycket fint tillsammans. Men efter tre, fyra tvättar försvinner den där magiska glansen. Sen hänger den bara där, som vilken skjorta som helst. Det slutar säkerligen med att lillbrorsan får den. Eller Rädda barnen.

Ni vet hur det är, var sak har sin tid. Jag gillar att tänka så. Att dela in livet i olika avsnitt. Var sak har sin tid.

Jag fyller 28 år om några dagar. På väg mot en helt nya era. Ord som 30-årskris bubblar upp i huvudet.  Jag har aldrig kunnat se mig själv i en sådan. Ärligt talat har jag aldrig sett mig själv bli vuxen. I en ren excentrisk, narcisistisk tanke har jag trott att jag skulle sluta mitt liv som alla andra rockstjärnor, vid 27 års ålder. Men om inget dramatiskt händer så blir jag aldrig rockstjärna och överlever ett tag till. 30-årsdagen närmar sig med stormsteg. Och jag tror bestämt att jag älskar livet, trots att det inte blivit som jag hade föreställt mig.

Vissa delar gillar jag med den nya eran. Som en viss mognad i intellektet, syskonbarn, pengar på banken, frihet under ansvar, pokerspel och resor. Andra inte. Som att bekymra sig över fula köksluckor, försöka hålla krukväxter levande, märka att hårfästet sakta tappar mark och köp av vinterdäck. 

Var sak har sin tid. Den nya eran känns rätt spännande ändå. Det goda överträffar absolut det dåliga. Och den kan ju faktiskt sluta var som helst. Dags för en ny favoritskjorta. Jag hoppas känslan håller i sig många tvättar.