dybban poker

Jag kom till en plötslig insikt igår. Insikten att "han som sa't kan va't". I fortsättningen kommer jag aldrig mer använda benämningen fisk som ett skällsord. Jag är nämligen den största fisken själv- i omaha.

Jag är så dålig att jag för längesen gett upp hoppet om att ens försöka vinna. Träffar jag en hyfsad draghand foldar jag aldrig. Träffar jag set foldar jag aldrig. Träffar jag tvåpar foldar jag aldrig. Preflopp med fyra kort foldar jag aldrig. Kort sagt: jag foldar aldrig. Och kan således inte heller vinna. Jag tror faktistk inte att jag någonsin har haft en vinnande omaha-session.

Första gången jag spelade omaha på nätet kunde jag inte ens reglerna. Jag körde in en tusing på ett 2,5/5 på SvS och körde på bara. Jag visste inte ens att man var tvungen att använda två av de fyra korten. Jag blev jäkligt paff när 2k potten inte gick åt mitt håll när jag faktistk hade nötfärg med spader A. Jag hade ju dock bara ett spader.

Och jag ligger väl ungefär på samma nivå fortfarande. Jag spelar inte längre Omaha för att vinna, utan för att slaska av mig och ha roligt. Det är vad jag kallar en riktig fisk. Men fisk är som sagt inte längre ett skällsord i min vokabulär. (Förutom när optikern kommer få sig en känga när han återigen synar ner mig med skit).

Jag älskar fiskar. Det är ju faktiskt dessa som får spelet poker att gå runt. Och är det inte så att det är fiskarna, de som nästan aldrig vinner men ändå kommer tillbaka, som verkligen älskar poker? De har ingen ekonomisk vinning i spelet utan fortsätter bara för att de tycker det är kul. Det är var jag kallar kärlek.