Palestinska bakelser i mellanmjölkens land
Ikväll fick jag en påminnelse om varför jag från början valde att bli journalist. Efter några upphetsande dagar innehållande landsbygdsstöd, polisstyrelsemöten och snorkiga kommungubbar hade jag nästan glömt.
Ikväll fick jag äntligen träffa "riktiga" människor med en intressant historia att berätta. Jag blev nämligen hembjuden till den 19-åriga palestiniern Abdullah och hans korpulenta papa (med ett p) för att prata om kriget i Gaza och livet som flykting i Sverige.
Det är nu fyra år sedan Abdullah, som kallas för Abbe, kom till Sverige från Västbanken i Palestina. Kriget mot Israel hade då pågått så länge familjen kunde minnas och de förstod att det aldrig skulle bli bättre.
- Allt det hemska som visas på tv har jag sett med egna ögon, förklarade Abbe.
- Jag har sett barn skjutas och gamla begravas under bombade hus, fortsatte han och jag, född och uppvuxen i mellanmjölkens land, kände hur jag besvärat skruvade på mig.
Det var alldeles för farligt att bo kvar och papa blev bland annat skjuten i benet av Israelisk militär. Papa tvingades stänga igen sitt stora bageri och flydde med sin familj till Sverige och Nässjö.
Och där satt jag, i en fyra i Nässjö, och drack ur orientaliska kaffekoppar och blev bjuden på Papas fantastiska bakverk. Jag förundrades direkt över deras gästvänlighet och enormt positiva attityd till Sverige.
- Att få komma till Sverige är det bästa som hänt oss. Här behandlas vi som människor. Alla har samma möjligheter, berättar Abbe.
Jag undrar om vi pratar om samma land? Sverige. Kan det vara det bästa som hänt någon? Detta kalla, gråa, land. Med människor som bara vill vara i fred på bussen, se på tipsextra och supa bort sina bekymmer på midsommarafton.
Abbe visste redan som 10-åring hur hans liv skulle sluta- som en simpel handlare på gatan. Det var det enda sättet att överleva. Och tjänade man inga pengar fick man ingen mat på bordet. Så brutalt enkelt var det. Ingen a-kassa där inte.
- Sverige har gett mig en ny chans, och jag tänker ta den, säger han med något glimmande, drömskt i blicken.
På fyra år har Abbe lärt sig språket flytande och har toppbetyg i sin klass på gymnasiet. Efter studenten ska han plugga till civilekonom och vill i framtiden starta något eget. Tänk om alla svenska ungdomar hade den viljan och attityden. Då skulle Sverige gå långt.
Papa stakar sig fram på svenska och skäms över att han inte lärt sig språket bättre. Men han jobbar hellre än pluggar. Nu har han två jobb och hinner inte med språkundervisning, men snart ska han börja på en kvällskurs och Abbe ska hjälpa honom. När han slipper det enstaviga svenska språket och får tala på hebreiska blir han talför och eldig.
-Jag vill inte ha något gratis. Jag vill försörja familjen med pengar jag jobbat ihop själv, översätter Abbe.
Hur många svenskar vill inte ha något gratis funderar jag? Jag vill.
Vi pratar om krigets fasor, lyckan över att leva i säkerhet, socialismens förträfflighet, om att stå upp för varandra och människor som krigar på grund av religion.
- En del blir så hjärntvättade av sin tro att de glömmer vad den egentligen står för. Alla större religioner handlar om att ha respekt för sin nästa. Oavsett religion eller hudfärg, säger papa.
En plötslig titt på klockan ger mig en smärre chock. Över två timmar har gått och det var en och en halv timma sedan fotografen drog. Detta var två av de bäst spenderade timmarna på länge. Vissa människor gör att man börjar leva lite mer, att man börjat uppskatta lite mer. De smittar av sig med livsglädje.
Jag tar en ännu en bit av de hembakta palestinska deliktasserna. De smälter i munnen och papa kliar sig på sin stora mage och skrockar över mina komplimanger.
- Det är därför papa är så tjock, för att han inte kan hålla sig ifrån bakverken, ler Abbe.
Ja, det där med attraktionen för sötsaker är i alla fall något som skrider över gränserna.
Jag önskar bara att Abbe och papa kunde skrida lite mer, och lära oss svenskar ett och annat om livet.
Så fint (: Härligt med människor som sprider energi och påminner oss om vilka möjligheter vi faktiskt har!
: )
Jag läste förra veckan att utländska ungdomar är mer ambitiösa i sina studier och plugga vidare för att göra karriär. De intervjuade en kille från Egypten och han menade att det berodde på att de tycker det är mer viktigt med status.
Det kan ju bero på att de inte är vana vid att få något gratis och verkligen vill göra allt för att ge sig själv och sin familj ett så bra liv som möjlgt.
Svenska ungdomar tror ofta att allt bara löser sig av sig själv, vilket det ofta också gör.
härlig text. jag hade allt velat smaka på de där palestinska läckerheterna. du kunde ju frågat om du fick ta med några till frugan.. =)
Jag tror faktiskt att det i regel går bättre för de invandrare, ffa ungdomar som placeras i mindre städer såsom Nässjö än de som hamnar ute i förorterna såsom Hjällbo och Biskopsgården.
det tror jag med..
Bra att bli påmind om allt det fantastiska vi har här i Sverige (och i Norge) Kram från din pappas kusin
ja, verkligen! nu ska jag sluta gnälla över småsaker som till exempel att komma ut i arbetslivet under finanskris, för tajta jeans (eller för tjocka lår??)och regn, det finns verkligen sånt som är värre. tack för påminnelsen papa, abbe och dybban!
papa & abbe..... o lilla dybban
