dybban poker

Usch. Jag spelar långt i från bra poker för tillfället. Det känns som om jag bara går på rutin utan att tänka alls. Gårdagens söndagsgrind blev en katastrof. Spelade faktiskt bort hela månadens plus. Nu var det inga gastronomiska summor, men det är alltid tungt att behöva jobba sig upp till något man redan varit på. Det sura är att jag verkligen inte hade behövt förlora så mycket om jag bara spelat hyfsad poker. Man ska inte gråta över spilld mjölk, men det är lättare sagt än gjort.

Trots att det hänt hundratals gånger nu kan jag fortfarande få den där hemska känslan i magen när jag förlorar mycket pengar. Jag tror alla har känt den någon gång och den är vidrig. Det är en såndär gnagande oro som biter sig fast i magen. Den påminner lite om när man gjort något riktigt dumt och vet att man kommer bli påkommen.

Jag kommer ihåg första gången jag kände den känslan. Då var jag 8-9 år och farsan och jag singlade slant om 1 krona. Jag vann och vi körde kvitt eller dubbelt. Jag vann igen, och igen. Till sist hade jag dubblat upp mig till 32 kronor vilket på den tiden var en förmögenhet. (Hade 15 kronor i veckopeng). För pengarna hade jag kunna köpa en hel drickaback eller tre stora glassar. Pappa sa att vi nog ska sluta nu, men jag fick storhetsvansinne och ville köra en "kvitt eller dubbelt" till. 64 kronor lockade. Men jag förlorade så klart och farsan höll sitt tal om att man alltid ska sluta på topp.

I dag är det lite andra summor det handlar om, men det är exakt samma gnagande kusliga känsla i magen när man förlorar för mycket. Fast även om den där känslan kan vara jobbig och hemsk på många vis är jag rätt glad att jag får den. Den gör nämligen att jag tänker till och stannar upp. Antagligen har den sparat mig en rejäl slant genom åren. Den är på något sätt min försäkring på att jag aldrig kommer att gå under isen och förlora allt, som många andra gjort och gör.

Även om den där förlorade drickabacken gjorde ont ända in i hjärtat lär man sig något varje gång.


  Förlorad- för alltid