Ett svart kapitel från de värmländska skogarna

I dag snöar det. Stora tunga flingor. Som gammal längdskidåkare brukar jag bli sugen på att ge mig ut i spåren när det blir tillräckligt vitt.

För några år sedan drog jag faktiskt iväg till bröderna Leiner på Intersport för att köpa ett par nya skidor. Eftersom jag tidigare haft tjänst som legitimerad idrottsskadetekniker i affären slapp jag köpa ett par utan fick i stället låna skidansvarige Pelles privata proffsskidor. Det var en nedrans tur att jag inte lade ut några pengar, för efter en halv kilometer i spåren kom jag ihåg varför jag aldrig blev någon ny Gunde Svan.

Ärligt talat är min längdskidkarriär som liten uppe i de värmländska skogarna ett svart kapitel. Och när jag stod där ute i skogen, med Pelles proffsskidor på fötterna och hjärtat bultande utanför bröstet, kom jag ihåg hur jag verkligen hatade längdskidåkning. Jag vet, hata är ett starkt ord men i detta fall var det ett lämpligt ordval.

Egentligen åkte jag bara längdskidor för att vara i form till fotbollssäsongen. Farsan hade i allafall lurat mig att tro att det var så. Det var väl ända sättet att motivera mig till att fortsätta. Varje söndag var det samma visa. Tävling. Ångest. Morgonen började alltid med att jag tyckte mig ha ont någonstans eller var förkyld. Men pappa genomskådade mig och mamma lagade havregrynsgröt.
- Det gör att du orkar mer.
Men inte orkade jag något mer. Inte ens det där druvsockret tränaren hävdade skulle få mig skjuten ur en kanon gav mig någon fart.

Startsträckan var jag ofta rätt pigg på, men när jag väl lämnat folksamlingarna och försvann in i skogen, in i ensamheten, så tog orken slut. Jag lufsade mest runt, åt snö, ramlade i nedförsbackarna. Sen kom det lite publik och jag tog extra fart. Och sen upploppet. Då gällde det. Jag föll död ner efter mållinjen. Varje liten cell i kroppen blödde av utmattning och snoret låg som en grumlig liten sjö under näsan. Också en titt på resultattavlan. Sist som vanligt. Och inte bara sist. Det var minuter till närmsta gubbe.

Sen kom det värsta. Prisutdelningen. Ett bord fyllt av roliga vinster. Den som vann fick välja först. När det var min tur var det inte så mycket att välja på. Eller rättare sagt, det var inget att välja på. Jag fick det som blev över. Oftast en grön ryggsäck det stod föreningsbanken på eller en reflex. En gång kom jag näst sist. Han som kom efter måste ha varit förlamad på höger sida eller något. Men det struntade väl jag i. Det kändes som en vinst och jag slapp reflexen och fick en jojjo istället.

Hur som helst var nog anledningen till att jag inte blev någon ny Gunde Svan att jag inte har så hög smärttröskel. Jag tror det finns en anledning till att kroppen bara vill lägga sig ner, och det är att den behöver ligga. Varför utsätta sig för något onaturligt jobbigt? Och det var det jag kom på där ute i skogen. Det är inte roligt att bli trött.

Så när jag nu ser dessa mjuka flingor dansa ner från himlen var min första tanke att åka och köpa ett par skidor hos bröderna Leiner. Men efter en stund kom jag att tänka på mitt svarta kapitel och att det faktiskt bara är roligt att åka skidor i några hundra meter. Sen blir man trött.

Och när jag blir gammal ska jag aldrig utsätta mina barn för längdskidor. Om de inte föds med bättre lungor än farsan förstås. Då ska jag grilla dem så att de slipper ha en stor samling reflexer i prishylllan.

Kommentarer
Postat av: Optikern

Haha det är därfär du aldrig fått vara med i karla-karlklubben med oss andra!

Min son ska kanske få kicka lite boll på sin höjd för att flickorna gillar muskulösa vader. Men redan som tvååring ska jag sätta gitarren i hans hand!

2009-02-05 @ 11:25:53
Postat av: dybban

Sant. Man ska satsa på sånt som man kan få brudar på. Och man får inte mycket tjejer på att va bra på längdskidor. Kroppsstrumpa och slem i ansiktet har aldrig varit speciellt sexigt.

2009-02-05 @ 11:41:07
URL: http://dybban.blogg.se/
Postat av: Hanna

fast i sånna fall blir det nog Lennarts faster eller möjligen morsan som får lära honom att spela.. du kan ju inte fiin..

2009-02-05 @ 12:47:38
Postat av: Minna

vad roligt att vi båda har mer eller mindre lyckade karriärer inom längdskidåkningen älskling.. jag var heller inte särskilt förtjust i skidorna, inte heller de andra som sporter som min bror gillade. brottning och friidrott för att nämna några andra. tänk om mina föräldrar hade satt mig på hästryggen ist. vilken baryard jag hade kunnat bli. eller slängt ut mig på isen, vilken snygg kropp jag skulle haft ;)

2009-02-05 @ 13:29:50
URL: http://unbellodia.blogg.se/
Postat av: Optikern

Spriten räddade mig från sporten.

Självklart blir det Mutti Hanna som får lära Per-Malte Lennart att plinka på guran.

2009-02-05 @ 16:20:51
Postat av: Sara

usch.. vilken påminnelse! Nu kommer jag drömma mardömmar om den gången jag åkte vilse på uppvärmningen och var så trött på själva loppet att jag kom i mål säkert en timma efter de andra. fantastiskt att farsan ändå orkade stå och heja på sina värdelösa skidåkarbarn.

2009-02-05 @ 20:54:35
Postat av: dybban

Ja, det var ju en bedrift för vi var ju verkligen dåliga.

2009-02-05 @ 22:04:20
URL: http://dybban.blogg.se/
Postat av: Céline

Hej. Jag tycker att yrket idrottskadetekniker verkar väldigt intressant. Jag går själv Biomedicinprogrammet i Halmstad med inriktning på fysisk träning, och nu känner jag att jag vill ta och fördjupa mig på fot och löpanalys. Därför tyckte jag detta lät väldigt intressant för mig. Det jag undrar är ifall man fortfarande kan gå en sådan utbildning(kurs) och i så fall vart och vad kostar det? Jag skulle även vilja tillägga att jag nu praktiserar på Intersport i Malmö. Tror du att dem kanske har denna kurs?

Mvh Céline

2009-07-11 @ 23:07:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0