dybban poker

Jag har på senare år blivit brutalt påmind om att jag är en rätt blödig människa. Det ger sig ofta uttryck på rätt pinsamma sätt. Som i tårar. Det tar verkligen emot att erkänna att jag är en lipsill. Senaste tårarna kom nu imorse när jag såg Barack Obamas tal. Visst, det var säkert väl inövat, analyserat och allt det där. Men det var bara så vackert. Så stort. Han kan nog bli den bästa presidenten någonsin. ”Det finns inget vitt eller svart amerika. Det finns bara United States of America. ”

Andra mer pinsamma saker jag gråter till.

Disneyfilmer - Ja, fråga mig inte varför. Men Disneyfilmer lyckas nästan alltid. Det brukar handla om någon underdog som lyckas ta sig upp ur skiten och kyssa prinsessan. Då börjar det glänsa i ögonen. Piiinsamt!!

SVT:s VM-krönika om fotbollsbronset 1994 - Det finns inget sportögonblick som slår VM bronset från -94. VM krönikan är fantastisk. Jag får alltid gåshud och börjar lipa när Ravelli tar sista straffen mot Rumänien och Håkan Mild springar runt i strumplästen som en rabiessmittad älgtjur.

Extreme home makeover - Programledaren Ty Pennington kan, med sin brutalt gapiga röst, vara en av världens mest störande personer. Men när familjerna får se sina nya hem så kan jag aldrig hålla mig. Det brister särskilt när famljefäder gråter öppet. Skjut mig.

Vad vågar ni inte säga att ni gråter för?