dybban poker

När klockan slår tre slag på julafton vet hela svenska folket vad som gäller. Det är dags för Kalle Anka. Och årets största paltkoma slår till.

Lillebror har ansiktet fullt av ischoklad, farsan har fått knäppa upp byxorna för att få plats med magen, släkten är bänkad och allt är som vanligt när Kalle och hans vänner gör entré. Mormor sitter alltid i finfåtöljen och börjar snarka efter fem minuter. Själv önskar jag att jag kunde göra henne sällskap i drömmarna. För Kalle Anka betyder inget för mig längre.
    Det är mer intressant att glo på den glesa granen, som är lika sned som alla år trots att farsan alltid hävdar motsatsen.
- Det är golvet som lutar.

Som liten hade jag inte missat Kalle för allt godis i Småland. I dag är det för mig en gåta hur han har fått en så stor plats i årets största helg. Den som har lyckats utföra denna masspsykos och indoktrinering borde bli anställd av Fredrik Reinfeldt som propagandaminister. Han hade definitivt lyckats vända regeringspartiernas vikande opinionssiffror.
    Grejen är ju den att det är samma visa varje år. Alla kan ju programmet utantill. Ändå tittar vi. Varför? Gammal vana? För barnens skull? För spänningen att se vilken nyhet som är med denna gång? Kan inte någon maila mig och förklara? För jag tycker nästan det är skamligt att slösa bort en timma av julmys på Bidupapadabadpapa! Pa! Pa! Pa! Enda vettiga anledningen är väl att mormor ska få sin skönhetssömn då.     

- Ska du lukta på glöggen pojk?
Farsan kör samma citat varenda jul när det är dags för glögg. Till sist blir det så tråkigt att det blir roligt. Det är något speciellt med pappahumor. Du hatar att älska det, eller älskar att hata det kanske? Citat ur Karl-Bertil Jonsson jul är dock alltid sköna. Där har vi äkta vara. Ett program man faktiskt kan få utbyte av gång på gång. Som liten parvel satt jag alltid och kramade julkuddarna extra hårt under pappa Tykos vrålande när han kommer på sin son med att, under sitt extrajobb på posten, sno de rikas julklappar för att dela ut till fattiga.
- Har jag närt en kommunist vid min barm! skriker direktören med illrött ansikte.
Det var första gången jag hörde ordet kommunist och fick lära mig av pappa att det är en person som inte tycker att man ska få ha några egna ägodelar.
    Den natten kramade jag mitt nya 8-bitars Nintendo hårt och drömde mardrömmar om att kommunisterna skulle komma och ta det.

Men Karl-Bertil är ju faktiskt inte någon kommunist. Han är en välgörare, en modern Robin Hood. Och är det inte det julen faktiskt bör handla om? Att tänka på alla ensamma och göra en god gärning för att de mindre lyckligt lottade ska få känna sig värdefulla. En flaska Aqua Vera till änkan Lisbeth Blomkvist, en randig sidenslips till gatflickan Beda Larsson eller sex japanska servettringar i päronträ till arbetslöse Harald Ljungstöm kan faktiskt göra skillnad. Det kan inte Kalle Anka.

Så följ ett råd: skippa Kalle och använd den timman till att njuta av att få umgås med nära och kära i stället. Man vet aldrig hur nästa jul kommer se ut och om alla man älskar kan vara med.